Specialblogg från COP24 i Katowice

Den första veckan av COP24 ägnar tjänstemän från världens länder åt att förhandla innehållet I den regelbok som ska göra det möjligt för oss att uppfylla Parisavtalet. Beroende på i vilka korridorer man rör sig i under mötet så varierar känslan av hur akut läget är. Går man runt i ländernas egna paviljonger är det lätt att vaggas in i  känslan av att vi är på god väg, att situationen är under kontroll. I en annan del av konferenscentret kan man samtidigt höra arrangören av en presskonferens konstatera att “the talks are bullshit.”

Medan förhandlingarna pågår för fullt rapporterar media om hur världens utsläpp kommer sätta nytt rekord 2018; de kommer öka med mer än 2 procent under året. Vi är inte på väg åt rätt håll, det vet alla som går omkring i de (av kol) alldeles för uppvärmda korridorerna på COP24.

“A just transition” är ledorden från värdlandet. En rättvis omställning. Det som känns rättvist för ett land kommer kännas extremt orättvist för ett annat. Och med tanke på det akuta läget får orden “just transition” under inga omständigheter betyda en långsam omställning; möjlighetens fönster står på glänt nu, det är nu omställningen måste ske.

Från den svenska delegationen hörs ändå ett visst hopp. Känslan brukar vara att det går långsamt den här första veckan, sen kan saker och ting hända fort. Låt oss hoppas att det stämmer. Man tror att det är möjligt att förhandla fram en regelbok, men att det kommer bli svårt – tiden är knapp och texten är omfattande.

1.5 graders-rapporten från IPCC är högst närvarande under mötet, men förhoppningen att slutsatserna i rapporten ska leda till en ambitionshöjning är låga. Däremot visar den svenska delegationen tydligt att man har vetenskapen och IPCC-rapporten som utgångspunkt och driver på för att den ska få genomslag i Talanoa-dialogen.   

De unga, med Greta i täten, ger hopp i Katowice. Det är samtidigt de som gör det så smärtsamt att vara här. De hörs och syns, de tar plats. De bidrar med stillsamma manifestationer som träffar en rätt i hjärtat, de säger kloka saker i olika paneler. Som gruppen som rörde sig i huvudentrén i slow motion, bredvid en skylt med texten “We are moving too slow. Act now.” Eller som Greta, som med sitt sedvanliga lugn konstaterar att “You are never too small to make a difference, everyone can do something”, när hon deltog i en panel arrangerad av Världsbanken.

Mitt hotell ligger i utkanten av Katowice. På väg till mötet åker jag förbi ett stort blått komplex där det står “The good people” med snirkliga bokstäver. Den bilden har etsat sig fast. Vad ska framtiden säga om den vuxenvärld, de politiska ledare som var på plats i Katowice? En innerlig önskan är att det var “the good people” som var här den där kyliga december år 2018. En samling mäktiga människor som tog uppmaningen “Act now” på fullaste allvar.

Lördag 8/12: Halvtid i Katowice

Stressnivån har höjts rejält när första veckan i Katowice nu är inne på sina sista kritiska timmar. Det finns en tydlig press att lösa det tekniska och överlämna de politiska frågorna när statschefer och miljöministrar intar scenen nästa vecka. De tekniska frågorna handlar bland annat om flexibilitet för utvecklingsländer (i förhandlingarna använder man terminologin developed och developing countries), omfattningen av regelboken och finansiering. Som det ser ut nu kommer många frågor skjutas på framtiden.

På fredagseftermiddagen bjöds representanter från det svenska civilsamhället till möte med den svenska delegationen. Under det korta uppsnacket med ungdomsrepresentationen inför mötet lyste frustrationen och den höjda stressnivån tydligt igenom även där. Hur kan civilsamhället sätta press? Vad kan vi göra för att driva på? Trots att vi befinner oss precis på den plats där avgörande beslut om vår framtid ska tas, så är det väldigt lätt att känna maktlöshet. Kanske ännu mer när man är på plats, än om man bevakat förhandlingarna på håll.

På mötet berättade representanter från den svenska delegationen att de är nöjda med hur processen varit under veckan, men att de önskar att man kommit längre. Vissa substansfrågor borde ha varit klara långt innan COP24, men eftersom flera länder har bromsat har det inte varit möjligt, vilket medfört att man under förhandlingarna tvingats att arbeta med en väldigt omfattande text. Från svensk sida tycker man att co-chairs har varit ganska modiga när de presenterat de bearbetade texterna. De svenska representanterna underströk återigen att Sverige och EU driver på för att COP24 ska fatta ett beslut kring Talona-dialogen, att det inte bara ska leda till en deklaration. EU och Sverige framstår i det här sammanhanget verkligen som “the good-guys”, även fast vi vet att ambitionsnivån även här är för låg med tanke på de utmaningar vi står inför.

Ett land som inte klassar in i gruppen “good-guys” utan istället fick utmärkelsen “Fossil of the day” i onsdags, är Saudiarabien. En del av motiveringen från CAN (Climate Action Network) International som står bakom utmärkelsen, löd: […] for the most consistent, insistent and persistent voice undermining ambition in the negotiations so far this week […]  Ett tydligt exempel från förhandlingarna igår var när Saudiarabiens förhandlare konstaterade att  “We do not accept a skewed package to the ministers – our ministers will not accept this. Make no mistake that if we don’t see balance on that package – we will not engage.”

Nu ska vi inte jämföra svensk inrikespolitik med Saudiarabiens uttalanden, men med tanke på vårt eget politiska läge så kan man ha viss förståelse för att det här är svårmanövrerade förhandlingar. Det är extremt spretiga intressen, många gånger helt motstridiga, som ska kompromissas och sammanföras under loppet av två veckor. Det har gått 90 dagar sedan det svenska riksdagsvalet och vi sitter fortfarande utan regering.

En tydlig uppmaning till de ministrar och statschefer som nu är på ingång skickades från Yamide Dagnet, Senior Associate på World Resources Institute under en presskonferens med CAN International på fredagen. “Ministers [must] provide signals on ambition, which would result in a COP decision with commitments to enhanced NDCs by 2020. We call to the leaders and to the negotiators not to stay in the negotiator bubbles. We need to salvage the multilateral regime, but also connect with the real world. This is why we need both a strong rulebook and strong signals for ambition.”

På fredagkvällen tog jag nattåget hemåt. På lördagen, samtidigt som jag inväntade färjan i Swinoujscie så höll ordförande Michał Kurtyka en presskonferens om förhandlingsläget, som fick oss att förstå att många svårlösta frågor kvarstår. Han gick inte in i detalj kring hur övergången från de tekniska förhandlingarna till de politiska går, vilket antyder att mycket återstår att lösa. Senare på lördagen kunde vi se att parterna inte lyckas nå konsensus kring huruvida IPCC:s 1.5-graders rapport ska “välkomnas” av COP24; då Saudiarabien, Ryssland och USA motsätter sig. EU och Sverige driver på för att få ett antagande till stånd.

När vi träffade den svenska delegationen underströk de att det vi gör är extremt viktigt. Att det var tack vare tryck från civilsamhället som skrivningen om 1.5-grader kom in i Parisavtalet. Att vi spelar en viktig roll och kan sätta press på länder, att inget land vill framstå i dålig dager. När jag gick på båten mot Ystad började bilder från klimatmarscherna i Katowice dyka upp i olika flöden. “We are unstoppable – another world is possible” – orden fastnar på repeat under hela överfärden till Sverige. Civilsamhället hörs och syns, trycket underifrån blir starkare för varje dag. Det kommer förhoppningsvis världens ledare ha med sig när de sätter sig vid förhandlingsbordet nästa vecka.

Söndag 9/12: Reflektioner från tåget

Söndag och jag betar av sista tågsträckan mellan Malmö – Nyköping. Inleder tågresan med att lyssna på Godmorgon Världen på Sveriges Radio P1. Två timmars nyhetsrapportering och analys av veckan som gått, men inte ett ord om COP24. Greta Thunberg och hennes familj upprepar ständigt medias enorma ansvar att rapportera om klimatfrågan – att behandla klimatkrisen som en kris. Igår kväll framkom det att COP24 inte nådde konsensus kring att “välkomna” IPCC:s 1.5-gradersrapport, en rapport man själv beställt under Parismötet 2015. Formuleringen blev istället den betydligt vagare att man “noterar” rapporten (takes note). BBC skrev en artikel om det allvarliga misslyckandet. Efter att ha scannat svenska media så hittar jag ingenting som beskriver det som hänt.

Den svenska delegationen underströk civilsamhällets viktiga roll att lyfta länder som bromsar, för länderna vill ogärna se dåliga ut i världens ögon. Även media har ett enormt ansvar här. Skriv om hur USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait sätter käppar i hjulen för att använda vetenskapen som robust grund inför fortsatta förhandlingar. Basunera ut det så hela världen ser!

Nedan följer tips på användbara länkar för att fortsätta följa förhandlingarna på nära håll. Läs och sprid, tipsa media om du tycker något hamnar under radarn. Nu är det blåslampa på världens ledare som gäller!

Fores blogg: http://klimatforhandling.se/blogg/

Push:s blogg: https://pushtocop.org/

UNFCCC officiell:  https://unfccc.int/katowice

Earth Negotiations Bulletin: http://enb.iisd.org/climate/cop24/enb/about.html

CAN International: http://www.climatenetwork.org/event/cop-24-katowice-2-december-14-december