I höst lämnar jag Sverige ett tag och åker på praktik i Bryssel på Sveriges ständiga representation vid Europeiska Unionen. Väl där kommer jag arbeta med gruppen för Miljö och energi, vilka i sig arbetar som Regeringskansliets förlängda arm i Bryssel. Vad kan jag då förvänta mig av en sådan praktikplats i det nuvarande politiska läget?
Under våren gick EU till Europarlamentsval och Klimatriksdagen arbetade febrilt med att öka informationen om valet och förståelsen av hur viktigt det är att #klimatrösta. Sveriges resultat innebar en ökning i valdeltagande från 51,07 % år 2014 till 55,3 % år 2019. Samtidigt var min tolkning att de partierna som tidigare röstat bäst för klimatet (enligt WWF:s granskning) antingen förlorade mandat eller stannade kvar på samma andel, medan partierna som röstat sämst (enligt WWF:s granskning) istället blev större.
Inom EU ökade valdeltagandet från 42,61 % år 2014 till 50,62 % år 2019. Här kunde en exempelvis se en markant ökning i antalet platser hos de Gröna/EFA, den politiska grupp som fått bäst betyg av CAN Network för dess agerande mot klimatförändringar, från 52 till 74 stycken. De politiska grupper som fått låga betyg av CAN Network ökade däremot också sina andelar av platser i Europaparlamentet, som exempelvis ALDE (Renew Europe) och ID (ENF). Det är nu därför flera motstridiga intressen som ska mötas och driva unionen framåt, och en kan nog därför förvänta sig en hel del konflikter när dessa ska mötas i Europaparlamentet.
När Europeiska Rådet sammanträdde 20–21 juni var det många som förväntade sig att EU nu skulle leverera en plan om att bli klimatneutrala senast år 2050. Av 28 länder var det trots allt 24 av dessa som uttryckt ett intresse för att sätta år 2050 som slutdatum. Föga förvånande blockerades detta av 4 länder, nämligen Polen, Ungern, Tjeckien och Estland och istället finns nu endast en fotnot om att majoriteten av länderna uttrycker stöd för ett klimatneutralt EU 2050.
Det faktum att EU ej kunnat komma överens på detta plan kan tyckas oroväckande inför höstens förhandlingar och det senare COP25 i Chile. Inom FN-förhandlingar agerar nämligen EU som en enda stor aktör och således agerar även Sverige som EU, även om vi däremot kan arbeta efter egna mål i förhandlingarna. I förra årets COP24 arbetade Sverige exempelvis mycket med att höja ambitionsnivån för Regelboken. Men, att därför komma som enad front till stora förhandlingar som COP25 underlättar då det redan är väldigt många intressekonflikter att ta itu med. Det är nämligen inte bara stora FN-förhandlingar som COP25 som räknas i det stora hela, utan alla mindre möten och förhandlingar som leder upp till dessa påverkar i sin tur resultatet och hur vi i slutändan ställer oss till klimatförändringarna.
Härnäst väntar UN Climate Action Summit i New York 23 september där världens ledare möts för att presentera konkreta och realistiska planer för att: öka NDC:erna (Nationally Determined Contributions) till 2020, minska koldioxidutsläppen med 45 procent över nästkommande decennium, samt nå nollutsläpp till 2050. Trots misslyckanden i att komma till konsensus om frågor inom EU finns det dock en ny strategisk agenda för 2019–2024 som bland annat innehåller en plan för att bygga ett klimatneutralt, grönt, rättvist och socialt Europa. Vi får därför hoppas att de 24 länder som föreslog ett klimatneutralt EU år 2050 ändå står sig starka mot resterande länder i världen, och fortsätter trycka på under klimatförhandlingarna.
Vad som skulle kunna påverka aktörerna inom EU är Finlands ordförandeskap i Europeiska Unionens råd. Finland vill styra med mottot: Ett hållbart Europa – en hållbar framtid, där de bland annat vill stärka EU:s ställning som global klimatledare. Vi får se om de kan leverera på den fronten! För Sveriges del bör vi kunna ha en färdig klimathandlingsplan tills Climate Action Summit, då denna bör vara klar senast ett år efter riksdagsvalet. Klimatriksdagen håller kontakten med Regeringen och kommer se till att både presentera och kommentera klimathandlingsplanen så fort den kommer ut.
Jag åker som sagt snart till Bryssel, och till hjärtat av EU, där jag kommer hålla koll på både EU:s och Sveriges ståndpunkter inför höstens klimatförhandlingar. Se mig som Klimatriksdagens EU-korrespondent, och räkna med ett eller två gästblogg-inlägg om min tid där framöver! Vi hörs!
Linnea Steen
Projektsamordnare för Klimatriksdagen och masterstudent i samhällsvetenskapliga miljöstudier på Stockholms universitet.