1
Motion nr:18
Rubrik: Rusta upp regionbanorna
Ämnesområde: Transport 1
Inskickad: 2017-10-24
Motionär:Hans Sternlycke (hans.sternlycke@netatonce.net)*
Ort:Mölndal
Organisation:Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet
 (* epostadresser är skyddade mot spamrobotar)

Föreslagna åtgärder:
Infrastrukturinvesteringarna bör fördelas jämnare.
Regionbanor med försummat underhåll bör rustas upp med helsvetsade spår på makadam.
För att kunna göra en snabb upprutning bör medel för det lånas upp.
Ett projektbolag får ansvaret för upprustningen.

Sammanfattning:
Det regionala bannätet bör snarast rustas upp till modern standard. Räntorna på lån för det betalas av ökade banavgifter och minskat underhåll. Ökade hastighet och axeltryck ger fler godst?g och ökad möjlighet till pendling. Idag hotas dessa banor av krympande trafik, ökad underhållsskuld och nedläggning. Stora delar av landet mister möjlighet till hållbara transporter.

Motiv och bakgrund:
Nästan hälften av infrastrukturinvesteringar i långtidsplanen 2018-2029 föreslås gå till Stockholms län. Ländets 2,2 miljoner invånare skulle få 70 tusen kronor per invånare medan de 7,7 miljonerna i resten av landet får nöja sig med 22 tusen kronor per person. Underhåll av regionbanor och glesbygdsvägar försämras. Den diskrepansen har funnits i tidigare infrastrukturplaner också.

Kalmar län får bara 3 656 kronor per invånare, och bara för en väginvestering på E 22 för 869 miljoner kronor. Det slår mot näringsliv och befolkning. Sedan sekelskiftet har bruttoinvesteringarna per capita i Sydöstra bara ökat med en tredjedel av de för övriga Sverige.

Det är knappast rättvist eller ekonomiskt rationellt. Talet om att ”hela Sverige skall leva” och att transporterna skall bli mindre klimatbelastande och klingar falskt. Det är fråga om miljonförluster i förlorade investeringar för boende och samhällsservice för varje människa som måste flytta för att få försörjning, som sedan måste byggas upp på den nya orten - och det till ett högre kostnadsläge. Och det är energislöseri. Vi får bostadsbrist och kostnadsläget i hela landet går upp.

Med mer koncentrerad befolkning får vi ett samhälle som är mindre resilient, motståndskraftigt, mot kriser. Storstadsområden klarar sämre avbrott i matförsörjning och energitillförsel. Det kan bero på sådant som avspärrning, naturkatastrofer, sabotage eller hackerattacker..

Banverkets krävde redan på sin tid upprustning av det lågtrafikerade nätets 235 mil med 12 miljarder kronor, om det skulle vara trafiksäkert. Där finns de råvaror landet behöver och basen för vår industri. Sedan dess har underhållsskulden växt. Nu är det kanske det lite dyrare: 70 miljoner kronor milen för skarvfria spår på makadambädd och 30 miljoner milen om det behövs elektrifiering.

Det är dock ett litet belopp, att bygga ny bana kostar tio gånger så mycket. På de banor som fått upprustning har resandet ofta tiodubblats. Intäkterna från banavgifter stiger så kraftigt och kostnaderna för banunderhåll sjunker så mycket att det skulle betala räntorna för att låna till det. Till det kommer minskade kostnader för lastbilarnas vägslitage, de positiva effekterna för näringslivet och ökade skatteintäkter för kommunerna av nya arbeten eller att människor kan pendla och bo kvar med kortare restider.

För att få en snabb upprustning bör medel för det lånas upp. Det bör göras hela bansträckor åt gången för att få full nytta av investeringen och låga kostnader. De kan bli så mycket som en fjärdedel lägre mot att arbeta i småetapper.

Ansvaret för upplåning och upprustning bör läggas i ett projektbolag. För driften sedan kan man tänka sig en Inlandsbanans modell. Att staten äger banan och ger ett bidrag för den men att ett bolag ägt av berörda kommuner ansvarar för driften. Det ger lägre kostnader.

Hans Sternlycke



18

1

0

L