Motion nr:62
Rubrik: Alla ska ha jobbet på gång- eller cykelavstånd (urbaniseringens gränser)
Ämnesområde: Stad och land
Inskickad: 2018-02-09
Motionär:Ola Gabrielson (olagabrielson@yahoo.se)*
Ort:Enskede
 (* epostadresser är skyddade mot spamrobotar)

Föreslagna åtgärder:
Jag vill att

- Regeringen lägger ett lagförslag som begränsar koncentrationen av arbetsplatser, för att på det sättet stimulera decentralisering från större till mindre städer;
- elektronisk kommunikation förbättras för att ge hög kvalitet för virtuell närvaro, i syfte att minimera resandet.

Sammanfattning:
Genom att i lag begränsa antalet arbetsplatser per kvadratkilometer kan vi motverka den ohälsosamma geografiska centralisering av makt och resurser som pågår i Sverige och därigenom åstadkomma ett mänskligare och mindre klimatbelastande samhälle. För att underlätta denna omställning utan att öka resandet är det viktigt att förbättra möjligheterna till virtuell närvaro genom att öka kapaciteten för elektronisk kommunikation.

Motiv och bakgrund:
Städer byggs från centrum och utåt. Det börjar med en central resurs, som t.ex. en brunn, ett bra vadställe eller en kyrka. Eftersom alla vill vara nära den så växer staden koncentriskt. Då makthavarna vill ha mer plats (för en opera eller ett nytt kontor) river de några hus och bygger nytt, och de som förut bodde där får flytta längre ut. Det blir en självklar hierarki; ju mer makt man har desto närmare centrum finns man. Resurserna blir fler och bättre, men de som har mindre makt får allt längre till dem.

Det finns andra lagar som styr hur städer byggs. En av dem är en slags gravitation: Stora städer drar till sig människor, allt fler ju större staden är. Företag vill gärna finnas nära dem som styr pengarna, och de drar till sig arbetskraft. Det blir en symbios mellan företag och arbetskraft som accelererar tillväxten.

Det finns dock naturliga gränser för storlek. Mycket få djur eller växter växer oavbrutet, därför att allt större organismer till slut kollapsar under sin egen tyngd eller helt enkelt slutar fungera.

Städers utveckling följer samma randvillkor. Ju större staden blir desto längre blir resorna, fotgängare ersätts av cyklister som ersätts av bilister. Fler och fler människor ska samsas om resvägarna, och till slut uppstår en trafikinfarkt. Vi försöker lösa infarkten med att bygga transportmaskiner för arbetskraft, så kallad kollektivtrafik, men denna infrastrukturutbyggnad tar tid och ligger alltid steget efter stadens expansion med påföljd att även den är överbelastad.

Till slut når vi en tidpunkt då den totala samhällsnyttan för mer expansion blir noll och sedan negativ. I en tid då klimathotet kräver snabba neddragningar av energiförbrukning blir utbyggnad av transportsystemet extra problematiskt. De 'lagar' för vidare expansion av staden som förr kunde ses som självklara kan inte längre få styra.

Jag hävdar att flera av Sveriges stora städer redan passerat gränsen för de gamla lagarnas giltighet. I tillägg till myndigheter, skolor, sjukhus och kulturinstitutioner har andra arbetsplatser graviterat till Centrum, och fler och fler människor måste resa uppåt en timme för att komma till sitt jobb, och sedan en timme hem. Det motsvarar en tolftedel av deras vakna tid eller, om man vill se det så, mer än två år av deras liv. Denna tid skulle kunna användas mycket bättre.

Men framför allt, i detta sammanhang: Alla dessa resor kostar energi. Resor till och från arbetet står för en mycket stor del av Sveriges utsläpp, och måste därmed minska drastiskt. Att bara elektrifiera trafiken och sedan fortsätta som vanligt räcker inte; åtminstone under nästa 30 till 50 år måste vi sälja så mycket vi kan av vår elenergi till våra mindre lyckligt lottade grannländer för att hjälpa dem att avskaffa kolkraften. Vi kan helt enkelt inte fortsätta pendla till arbete långt hemifrån.

Lösningen måste vara en förändrad urbanisering. Vi måste sluta expandera de största städerna och istället bygga ut våra mindre städer. De gamla 'lagarna' måste motverkas med statliga regleringar och styrskatter, så att nya myndigheter och andra arbetsplatser sprids över landet. De riktigt stora arbetsgivarna måste dela upp sina verksamheter till flera lokala. Behovet av resor för möten och annat samarbete måste i hög grad ersättas med virtuell närvaro. Utbyggd elektronisk kommunikation ska möjliggöra detta.

Målet ska vara att alla ska ha jobbet på gång- eller cykelavstånd, dvs utsläppsfritt.

En sådan förändring har naturligtvis flera andra fördelar. Lokal matproduktion och -distribution blir enklare att åstadkomma. Bättre folkhälsa i och med mer motion. Människor får mer tid för ett liv utanför jobbet. Föräldrar kan spendera mer tid tillsammans med sina barn. Alla får närmre till naturen. Avflyttningen minskas. Och så vidare.



62

0

L