Vi befinner oss i mitt i en klimatkris. Tecknen är tydliga och under den senaste tiden har ett antal tunga rapporter; från FNs klimatpanel, klimatpolitiska rådet och regeringens egna expertmyndigheter slagit fast att läget är akut och att omställningstakten måste öka om vi ska nå Parisavtalets mål. Och det finns ett starkt engagemang. Vi är många som vill bidra till klimatomställningen. Sju av tio svenskar tycker det är viktigt att Sverige är ett föregångsland. Det finns också många goda exempel, i kommuner, regioner och i näringslivet. En ambitiös och tydlig politik efterfrågas av många.
Men samtidigt går klimatomställningen alldeles för långsamt. I år kommer den svenska politiken att leda till ökade utsläpp, trots att budskapet från vetenskapen är tydlig; utsläppsutrymmet för att klara Parisavtalets 1,5 grad är snart slut. I den vårändringsbudget som regeringen nyss lade fram avvecklar dessutom regeringen flera av de styrmedel som enligt Naturvårdsverket anses vara nödvändiga för att uppnå klimatmålen. Frågetecknen hopar sig kring hur den klimathandlingsplan som regeringen ska lägga fram i höst.
Denna plan är ett helt centralt styrdokument för att nå klimatmålen. Detta är den sista klimatpolitiska handlingsplan som kan presentera åtgärder för att säkerställa att klimatmålen nås till 2030, i enlighet med den av riksdagen beslutade svenska klimatlagen. Om 2030-målen inte nås minskar möjligheterna att klara målet till 2045. Naturskyddsföreningen har skickat in förslag till regeringen på vad klimathandlingsplanen behöver innehålla. Och det finns många verktyg i verktygslådan för att klara av detta; energieffektivisering, utbyggnad av miljövänlig och förnybar energi, transporteffektivisering, elektrifiering, ett färdmedelsneutralt reseavdrag, åtgärder som stödjer industrins omställning och inte minst att stoppa alla klimatskadliga subventioner.
Men utöver detta så lyfter såväl klimatpolitiska rådet som expertmyndigheterna vikten av en stark samlad berättelse om varför vi behöver ställa om, och de positiva synergierna för hälsa, natur, välmående, konkurrenskraft och livsmedelssäkerhet. Det krävs en tydlig gemensam riktning.
Ansvaret vilar nu tungt på regeringen som ska presentera en ny klimathandlingsplan. Kommer regeringen att visa handlingskraft och mod – och kommer man att lyssna på experterna och alla som vill se en förändring?
En viktig fråga handlar om deltagande i processen att ta fram planen. På nyårsdagen skrev statsministern, energi- och näringsministern samt klimat- och miljöministern en gemensam debattartikel i DN där de utlovade att bjuda in till ett nationellt klimatmöte med bland annat svenska företag och fackföreningar, forskare, offentlig sektor och civilsamhället. Ännu har ingen inbjudan kommit till civilsamhället. Klimatriksdagen samlar många och torde vara en naturlig kontakt.
Bilden är glasklar: vi befinner oss i ett nödläge och såväl redskap som vilja att ställa om bland många finns redan. Det som fattas är politiska beslut som levererar på utmaningen.
Regeringen försvarar sig ofta med att de har mandat från väljarna att föra den politik som ligger på bordet, men det stämmer inte. Enligt en Sifo undersökning som gjordes strax innan valet angav 72 procent att man ansåg det vara viktigt att partiet som man röstade på för en politik som gör att Sverige når klimatmålen. 86 procent ansåg att det var viktigt att regeringen för en politik som bevarar naturen och den biologiska mångfalden. Det finns en bred samstämmighet i frågan oavsett ålder, kön, region och partisympati.
Däremot köpte många väljare löften om enkla lösningar i väl designade förpackningar. För många är det inte tydligt hur konkret politik kunde möta globala hot som klimat- och naturkrisen.
Det finns starka intressen som med populistiska argument har skapat en berättelse om att Sverige redan har gjort tillräckligt och att Sveriges utsläpp är försumbara. Klimatfrågans globala natur har blivit ett argument för att inte behöva göra något här hemma.
Därför måste vi motivera och inspirera. För om transformationen ska bli möjlig måste stora delar av samhället vara med, av egen övertygelse och kraft. Vi måste slå hål på myten att det inte spelar någon roll vad Sverige gör. Vi måste stärka tilltron på att var och en av oss spelar roll. Sverige är ett litet land men våra konsumtionsutsläpp är bland de högsta i världen. Alla, i hela världen, måste ta ansvar så att vår konsumtion ligger i linje med Parisavtalet.
Vi måste vända rädsla och kortsiktigt egenintresse till insikten om att vi alla är beroende av ett hållbart samhällskontrakt. Inse att vi inte alls är det föregångsland vi var, men att Sverige fortfarande kan dra på sig ledartröjan och göra det med stolthet. Få tillbaka tilltron på att Sverige har fantastiska förutsättningar att bli det goda exemplet som inspirerar och motiverar!
Vår roll är att envist fortsätta föreslå konkreta lösningar – och tydligt beskriva vad vi alla har att vinna – och förlora. Ett trotsigt hopp, trots allt. För det är sent. Men än är det inte för sent.
Men det är politikens ansvar att göra det lätt att göra rätt. Regeringens förslag till klimathandlingsplan kommer att visa om man lyssnar på vetenskapen.
Karin Lexén
Generalsekreterare, Naturskyddsföreningen