Föreslagna åtgärder:
Riksdagen bör besluta om
• En nationell plan för utbyggnad av kollektivtrafiken på landsbygd och glesbygd
• Prioritering av bussförbindelser för snabb utsläppsminskning och ökat resande
• Samordning av regionernas planering, med statligt stöd

Sammanfattning:
Kollektivtrafiken är ojämnt fördelad mellan stad och land. För människor utanför tätorter finns få konkreta alternativ till bilen. Många har inte råd, eller kör inte bil. Finns det en busslinje går den kanske bara en – två gånger om dagen om ens så ofta, eller har fel sträckning. Vi föreslår en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken på landsbygden genom nya bussförbindelser, kombinerat med utveckling av kringtjänster och lokal infrastruktur. Det gynnar klimatet och socioekonomisk utjämning. En nationell plan, riktade statsbidrag till regionerna samt stöd till deras samordning krävs.

Motiv och bakgrund:
För att kunna lämna det överdimensionerade bilsamhället bakom oss, vilket är nödvändigt för att börja minska utsläppen i närtid, måste det finnas bra alternativ till att ha egen bil. Övergång till elbilar är viktigt men löser inte problemet. Antalet bilar måste också minska, inte minst för att spara på naturresurser då resurs- och energiåtgången är hög för att bygga nya bilar.
Generellt reser Sveriges befolkning i lands- och glesbygd endast i liten utsträckning med kollektivtrafik. Bilen är det dominerande färdmedlet. Jämfört med tätorter är bilens dominans betydligt större och bilresorna betydligt längre i lands- och glesbygd. De flesta resor har som mål arbete eller skola. Resenärer boende i storstäder, andra större städer, samt i kommuner med pendlingsavstånd till dessa, reser i betydligt större utsträckning kollektivt, går eller cyklar.
Alternativen har inte utforskats eller utvecklats i tillräckligt hög grad. Det kan handla om gemensamma bilpooler, ekonomiska stöd för elcyklar och vanliga cyklar, anropsstyrd eller behovsstyrda bussar, upprustning av lokal och regional tågtrafik, digitala stöd för behovsstyrning av trafik, ”hubbar” för byte mellan olika trafikslag och för elladdning, digitalt organiserad samåkning mm. Med sådana åtgärder gynnas också etablering av ny service, nya jobb och inflyttning, och leder till en mera levande och återupprättad landsbygd. Det finns många som hellre skulle vilja bo kvar på landsbygden. Ny statistik visar att det finns en trend med ökande utflyttning från storstäderna, främst av barnfamiljer och högutbildade. De flyttar till storstadsnära mindre orter, men inte till glesbygden
Det avgjort största hindret för att lämna bilen är den undermåliga eller obefintliga kollektivtrafiken utanför städer och tätorter, och den bristande sammanlänkningen mellan olika trafikslag. Den problemet måste adresseras på allvar. Och även i storstadsregionerna finns glesbygdsområden. Problemet berör inte bara socioekonomiskt svagare grupper som inte har råd med bil och som måste ta sig till affären, skolan, universitetet, sjukhus eller vårdcentral, utan även den som ska ta sig till och från jobbet, ibland tiotals mil om dagen. Höjda bränslepriser på fossilbilar och högre inköpskostnader för elbilar tenderar att göra ”vanliga” medborgare till arga och besvikna motståndare när det gäller omställningen till ett hållbarare samhälle. Ett långsiktigt hållbart samhälle har inte råd att avfolka glesbygden. Om vi vill köpa ännu mera närproducerat måste någon producera detta, så en befolkad glesbygd med diversifierat näringsliv är i allas intresse.
Vill miljörörelsen och politiken undvika konflikter mellan stad och land, och att den nödvändiga omställningen fördröjs, är kraftig upprustning av kollektivtrafiken utanför tätorterna en nyckel. Det handlar inte bara om att undvika konflikter, utan framför allt om rättvisare förutsättningar och ökad acceptans för klimatkrisen och åtgärderna. Samhället måste kunna planera både långsiktigt och kortsiktigt. Nya tågspår på mark eller i tunnel tar tiotals år att planera och bygga. Vissa åtgärder måste kunna ge resultat inom få år, eftersom privatbiltrafiken är den sektor som har störst utsläpp. Staffan Laestadius föreslog 2013 i Klimatet och välfärden – mot en ny svensk modell en kraftig utbyggnad av busstrafik på landsbygden, för snabba resultat vad gäller utsläppsminskning. Vägar finns redan och kan relativt lätt rustas upp eller förses med elspår eller -trådar, för att passa de nya fossilfria bilarna och bussarna. Det finns en fordonsindustri som borde kunna ställa om till innovativa lösningar och utveckla olika typer av snabba, bekväma och moderna bussar som tilltalar den före detta bilisten.
Det krävs en större samordning mellan regionernas kollektivtrafikplanering, inklusive färdtjänsten, i kombination med en nationell plan för busslinjer som förbinder tätorter, byar, bytesplatser och arbetsplatser. Kollektivtrafiken är eller borde vara en viktig del av gemensamma arbetsmarknadsregioner eller funktionella regioner. Ambitiösa förbättringar när det gäller tidtabeller, enhetliga och låga priser över hela landet samt goda bytesmöjligheter för att kunna kombinera olika linjer, borde motivera många att lämna bilberoendet.
Staten bör sätta upp nationella mål för kollektivtrafiken där man uttalar det som en rättighet att ha rimlig tillgång till kollektivtrafik, likaväl som till annan samhällsservice som bredband och mobiltäckning. Det vill säga ett basutbud av infrastruktur. Staten ska uppmuntra och stödja regionernas arbete och samordning med kollektivtrafiken genom incitament och riktade statsbidrag.
Källor: Trafikanalys: Resvanor i Sverige 2019, Resvanor i Sverige 2020; VTI rapport: Vilka reser med kollektivtrafik i lands- och glesbygd? (VTI notat 13:2017); ResenärsForum: Yttrande över Trafikverkets inriktningsunderlag för transportinfrastrukturplanering för perioden 2022-2033/2037; Dagens Arena, artikel 2021-02-22: Fler flyttar från storstaden.