Föreslagna åtgärder:
Regering eller riksdag tillsätter en utredning om hur Sverige kan utforma och införa ett system för privat ransonering av CO2-utsläpp.

Sammanfattning:
Om vi ska begränsa den globala uppvärmningen till max 1,5 grad måste vi kraftigt begränsa våra CO2-utsläpp. Ett sätt att styra detta är att ransonera utsläppen. Detta görs idag med hjälp av utsläppsrätter för industrin men vi skulle kunna införa ett liknande system för privatpersoner – personliga utsläppskvoter. Denna motion föreslår att tillsätta en utredning om hur detta system skulle se ut, införas och administreras.

Motiv och bakgrund:
Om vi ska hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader så är utrymmet för ytterligare CO2-utsläpp mycket begränsat. Man kan alltså säga att det råder en brist på tillgängligt CO2-utrymme i atmosfären.
För att hantera en situation av brist (på varor, plats etc.) förekommer vanligen två olika metoder. Antingen höjs priset för att minska köpintresset, eller så ransoneras ”varan” så att kunderna inte får köpa hur mycket som helst.
Metod 1 ”Prisökning” är att likna vid skatt på CO2-utsläpp.
Metod 2 ”Ransonering” är att likna vid systemet med utsläppsrätter (ETS), där man kontinuerligt sänker den mängd CO2 som en viss enhet får släppa ut.
Med skatt vet man i förväg vilket pris som kommer att gälla, men inte vilken effekt det får. Med ETS däremot kan man styra mot en viss given mängd, men man vet inte vad priset blir. När det gäller exemplen med CO2-skatt och ETS så är aktörerna främst företag, organisationer och myndigheter och privatpersoner påverkas bara indirekt av kostnadsökningarna.
När det gäller våra privata CO2-utsläpp så diskuteras sedan en tid olika varianter av Metod 1. En väl genomarbetad sådan har tagits fram av Citizens' Climate Lobby (CCL) och kallas Carbon Fee and Dividend eller Avgift och utdelning på svenska. Det går ut på att all bilkörning beskattas och att skatteintäkterna används till att kompensera dem som blir hårdast drabbade av skatten och som har svårast att minska sitt körande, vanligen de som bor på landsbygden. Varianter av detta har implementerats i Kanada och i Schweiz. I Sverige drivs denna idé huvudsakligen av organisationen Klimatsvaret.
När det gäller tillämpning av Metod 2 för privata utsläpp så är det däremot ont om exempel och idéer. En variant av ransonering av privata CO2-utsläpp skulle vara det som ibland kallas Personlig koldioxidbudget. Det har genom åren ibland talats om sådana men ingen verkar ha drivit frågan.
David Jonstad, debattör och författare, skrev redan 2009 en artikel där han förordade personliga utsläppskvoter, https://davidjonstad.se/tag/personliga-utslappskvoter/.
Senare samma höst lämnade Per Bolund in en motion till Riksdagen med rubriken Personliga utsläppskvoter. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/personliga-utslappskvoter_GX02MJ475. Motionen avslogs i både utskott och kammare.
På senaste tiden har ett team med forskare från bland annat KTH i Stockholm presenterat nya idéer om en personlig koldioxidbudget, https://www.kth.se/aktuellt/nyheter/forskarnas-forslag-personlig-utslappsbudget-1.1092950 .
Det har tidigare ansetts att ett system med personliga utsläppskvoter skulle bli alltför kostsamt och krångligt att administrera. Men med dagens teknologi, mobilappar och artificiell intelligens bör det vara görbart. Ett annat dilemma är rättviseaspekten. Den naturliga grundtanken är förstås att var och en har en viss bestämd utsläppskvot till sitt förfogande, samma för alla. Denna struktur skulle dock uppfattas som oerhört orättvis då det skulle innebära mycket dramatiska inskränkningar i vissa människors liv och knappt något i andras. Denna fördelningstekniska fråga har sannolikt varit ett stort hinder för att frågan ska tas upp politiskt. Rättvisa är svårt och ingen vill driva något som kommer att uppfattas som orättvist av många. Om vi i stället utgår ifrån att olika individer behöver olika utsläppskvoter så får vi ett helt annat utgångsläge.
I denna motion föreslås att Sverige skall utreda hur ett system för ransonering av CO2 -utsläpp skulle kunna se ut. Man behöver då inte utgå från att alla individer skall ha samma utrymme. Alla skall ha en basranson men det ska kunna gå att få utökad ranson när detta är motiverat. Exempel på vad som skulle kunna påverka tilldelningen är ålder, familj, arbetssituation, bostadsort, internationella relationer, tillgång till kollektivtrafik.
Efter pandemin har många länder kommit fram till att gamla idéer från kalla kriget om ransonering och beredskapslager kan behöva uppdateras. Sist vi hade en ransoneringsplan som nästan behövde genomföras var vintern 1973–74 då oljan plötsligt blev 3 ggr dyrare. Prisökningen fortsatte sedan och ökade till 8 ggr fram till 1979. Nu talas det igen om att man måste lära sig hur man kan leva under bristförhållanden. Detta beror delvis på förhållanden inom sjukvården som blev uppenbara under Corona-pandemin på många håll i världen, men också av bristförhållanden i Storbritannien som uppstått efter Brexit. Hantering av brister leder till många reaktioner antingen det är brist på arbetskraft, eleffekt eller bostäder, och detta leder ofta till politiskt agerande.
Idag kan man konstatera att det är brist på CO2-utrymme. Inte bara i Sverige utan i hela världen, men också i Sverige.
I Sverige kan vi göra något åt detta. Vi måste börja diskutera hur detta utrymme ska fördelas. Man kan börja med att utreda ett system för privat ransonering av CO2-utsläpp.