”Delay means death. Now is the time to turn rage into action!”
Så säger FN:s generalsekreterare António Guterres om den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC, som i sig säger att det lilla fönster som fortfarande finns för att säkra en beboelig framtid håller snabbt på att stängas. Och då är IPCC ändå kända för att vara försiktiga i sina bedömningar (med all respekt för att vetenskapliga uttalanden måste vara väl underbyggda och förhastade slutsatser undvikas) och har i denna rapport kunnat konstatera att effekterna av klimatförändringarna är både mer omfattande och har kommit tidigare än befarat.
Guterres säger också att bristen på ledarskap är kriminell, men det som oroar mig mest med politikernas passivitet och tvekan är inte passiviteten i sig, utan att det är en del i en ond cirkel. Vi är många som har lagt märke till hur de svenska riksdagspartierna nästan tävlar i att undvika att säga att vi alla kommer att påverkas stort, antingen av den nödvändiga genomgripande omställningen eller av de konsekvenser vi drabbas av om vi inte ställer om. Valet står mellan att göra stora förändringar i alla sektorer på ett planerat, snabbt och beslutsamt sätt eller tvingas till det pga katastrofer och kaos i världen
Men varför säger de inte rakt ut som det är? Jag ser två skäl. Det ena är helt enkelt att de allra flesta politiker inte har förstått hur allvarligt och akut läget är och vad som faktiskt står på spel: En beboelig och hållbar framtid för alla, för att citera IPCC igen, dvs allt som vi håller kärt. Det andra är att de inte vågar säga rakt ut det de ändå har förstått om klimatkrisen, av rädsla för att skrämma bort väljare, men det är inget annat än att invagga folk i falsk säkerhet och väljarna kan därför fortsätta tro att det inte behövs så omfattande åtgärder. Politikernas egna budskap är alltså i olika hög grad en del av det som hindrar dem från att göra vad som är nödvändigt.
En annan del i den onda cirkeln är medierna som inte vill skrämma bort tittare, läsare och annonsörer. En märkbar förbättring har dock skett i vissa delar, men långt ifrån i den omfattning som skulle behövas. En tredje del i den onda cirkeln är företagen som lurar och lockar oss med greenwashing och reklam för fortsatt ohejdad konsumtion. Även inom näringslivet har det skett märkbara positiva förändringar, men även där mycket långt ifrån vad som är tillräckligt.
Och det är här vi kommer in, det är vi som kan och måste bryta den onda cirkeln och sätta oss på tvären mot business as usual. Vi måste fortsätta att ständigt påminna makthavare och allmänhet om nödläget för klimat och biologisk mångfald, som är ett nödläge för mänskligheten, oavsett om det är pandemi eller krig eller melodifestival. Vi behöver Klimatriksdagen som sätter sig in i detaljfrågorna och utarbetar konkreta förslag som utgår från hur allvarligt och akut det är och från vad forskningen säger. Vi behöver Extinction Rebellion (XR) som protesterar med hjälp av fredlig civil olydnad och stör det system som förstör, på ett sätt som syns och hörs och får genomslag i medierna och i människors medvetanden. Och vi behöver många andra. Och vi kan göra det!
Vad många politiker verkar glömma är nämligen att människor kan andra sig, människor kan förstå och börja agera och därmed öka trycket på att genomföra rejäla utsläppsminskningar varje år och att fasa ut alla fossila subventioner. Hur kan skattemiljarder få gå till sådant som förstör förutsättningarna för att leva på Jorden, istället för på välfärd och omställning?
Nu kom IPCC-rapporten och senare i vår kommer en till. Under våren kommer också FN-toppmötet COP15 om biologisk mångfald som förhoppningsvis väcker medvetenhet om hur allvarlig även den krisen är. I sommar miljötoppmötet Stockholm + 50, både det officiella och folkrörelsernas många kringaktiviteter. Lägg därtill flera större globala demonstrationer/skolstrejker med Fridays For Future och en serie vågor med civil olydnad i stor skala med XR.
Så räkna med att klimat- och miljöfrågorna kommer bli mycket hetare inför valet än vad de är nu. Civil-olydnads-veckan i Oslo inför norska stortingsvalet bidrog till att klimatet och oljefrågan från ingenstans gled upp som toppfrågor och samtliga fyra partier som ville sätta stopp för ny oljeutvinning gick framåt.
Då gäller det att varje parti som vill ses som trovärdigt och relevant visar att de också har förstått, inte minst tidsaspekten. Rättviseaspekten är också avgörande och det måste vara ur globalt perspektiv, lika väl inom Sveriges gränser.
Så nu går vi ut och bryter den onda cirkeln, för att vi kan och för att vi måste!
Peter Forsberg
Folkhögskolelärare och miljöaktivist