Träffar på Erena Rhöse, ordförande i Green Cross Sweden, på Sergels Torg, Stockholm, Global Day of Action 1 juni. Klimatrörelsen mobiliserar för en vecka där global miljö- och klimatpolitik står i fokus med toppmötet Stockholm +50.
Erena jobbar med en idé som handlar om naturens rättigheter. Hon för en dialog med Forshaga kommun och lokalbefolkningen om att Klarälven, som rinner genom hela Värmland, ska ges medborgerliga rättigheter och ett värde att existera i sin egen rätt. Erena bor i Forshaga.
Erena är maorier och har i Nya Zealand arbetat för att floden Whanganui, ska ses som en person med medborgerliga rättigheter i Nya Zealand. 2017 blev Whanganui världens första flod med juridisk status och med utsedda företrädare som ska föra flodens talan i juridiska processer som berör flodens välmående och fortsatta existens.
För oss västerlänningar låter detta ju en smula märkligt, och kanske till och med hotfullt mot synen på människans företrädesrätt i umgänget med naturen. Men för maorier är det en självklarhet. De som bott och vuxit upp med floden i generationer upplever att de och floden är ett och det samma. Platsen där de växer upp, hämtar sin mat, lever och dör, är en omistlig aspekt av deras identitet, och hela folkets identitet.
– Vilken bra idé, säger jag, att ge Klarälven medborgerliga rättigheter. Det kan göra frågan om naturens rättigheter begriplig och intressant för oss här i Sverige.Vi har kontakt med vattenexperter och jurister som kan stötta er i arbetet.
– Tack, säger Erena, det var vänligt, men det är inte så vi vill gå tillväga. Det handlar om att prata med människorna som bor runt älven, att de ska fundera över, känna och erfara Klarälven som en av dem, som en omistlig del av byn, samhället, platsen. Den dagen de erfar att de är Klarälven och Klarälven är de, är vi redo att få till de nödvändiga politiska besluten.
Och jag börjar smått begripa att frågan om att tillerkänna naturen rättigheter inte är en juridisk och politisk process – utan en existentiell omgestaltning av relationen till naturen, i själva verket ett uppgående i, samgående med den natur vi är, den älv, det berg och den skog som definierar en omistlig del av oss själva. Om ni förstör vår plats så förstör ni oss.
– Tusen tack, säger Erena, och ger mig en puss på kinden, och jag fattar inte vad jag gett henne i denna dialog, jag bara fattar att det ännu är något jag inte riktigt förstått.
Torbjörn Vennström
Ordförande Klimatriksdagen