Många nätter har jag legat vaken och tänkt på de konflikter och krig som klimatkrisen kan komma dragandes med. Hur kommer vi människor att tackla resursbrister och extremväder? Hur kan vi leva med oss själva när djur och natur dör runt omkring? Vad kommer detta att göra med oss?
Genom att lyssna på freds- och konfliktforskare har vi lärt oss att konflikter kan få oss att gå samman i solidaritet och medmänsklig hjälpsamhet. Och det är ändå det jag kommer återkomma till.
Även om det var människans ständiga jakt att förbättra villkoren och nå nya framsteg som givit oss allt detta göttiga överflöd, så med vetskapen om hur vi urholkar själva planeten genom vårt resursslöseri borde vi kunna se att vårt individuella jagande och tävlande gör oss fjuttiga. Tänk om vi kunde landa i att den ekonomiska tillväxten har gjort sitt här hos oss. Och istället dela med oss för en schysstare balans.
För bra samarbeten behövs det tillit till varann. Och tillit växer inte på träd, det är något man förtjänar. Tillit finns med de man kan vara sig själv med. Vänner från förr. De man öppnat sig för, utan att förhäva sig själv – en stämning där man välkomnar alla ta plats på samma villkor. Tänk om vi kunde skynda på den här processen, nu när vi verkligen behöver gå ihop i lokala såväl som globala samarbeten.
Jag tänkte berätta om en middag jag var på nyligen. Fyra sköna, avslappnade, smarta och kreativa människor och jag. Det dröjde inte länge förrän jag kom på mig själv med att jag ville impa på de andra. Jag name-droppade, jag anlade en låtsad ödmjukhet som skulle ge sken av en anspråkslöshet i all sin briljans, liksom ursäktande och med skojsig ton flika in hur bra jag är.
Jag vet inte om det var jag som började, det kan ha varit det, men ganska snart satt alla och liksom hävdade sig själva. Tärningen var kastad och matchen igång. Vem var smartast? Vem var Bäst? Vem gjorde mest viktiga saker? Vem var den mest imponerande i sällskapet? Vem kände vem och vem arbetade med mest intressanta och kreddiga saker?
Det här hade kunnat bli en middag där alla skrattade och lät sina fantasier skena, där vi vågade vara både dumma och naiva. Eller kanske uttrycka vår oro och sorg över vad vi gör med planeten. Äkta! Vi hade kunnat få känna oss OK med vilka vi är, istället för att göra oss förmer och tappa det unika som gör oss till oss. Inte vara så förbannat snabba att inskränkt värdera varann! Och till vilken glädje för vem håller vi på sådär – för det är inte bara jag. Man ser och hör det överallt. Och det är många som inte mår bra.
Vi skulle ju få varann att bli bekväma, att känna oss OK med vilka vi är, våga uttrycka vad vi tänker och känner – Bjuda in till samarbetet!
“Alla behövs” ja, jag tror verkligen på det.
Då behöver vi sluta tävla med varann.
Från sandslotten i barndomens sandlåda via den avslappande middagen till nationers konkurrenskraft räknat i BNP tävlas det. Forskare tävlar om anslagen och anseende, miljö- och klimatorganisationer tävlar om medel från samma kassor. Vem behöver en mäktig motståndare om det är så lätt att få oss att falla sönder i små, ofarliga grupperingar? Tänk om vi upptäckte vid samarbete att vi faktiskt redan är så många att vi kanske skulle nå den eftersträvansvärda sociala tipping pointen.
Men alla håller ju inte med varann. Svårt att hitta den gyllene medelvägen med andan i desperationen och nödläget.
Jag vill ändå tro att klimatfrågan som är så överväldigande och livsavgörande skulle kunna bli den fråga där vi äntligen släpper in varandra. Där vi inser att Alla behövs! Allas tankar och idéer! Där alla är värda att lyssnas på och där vi måste sluta sätta oss själva på för höga hästar och sträva efter anseendets förgyllda piedestal. Ingen är så ensamt förträfflig att hen kan lösa detta. Jag tror att fler behöver känna att de hörs och har något att bidra med. Att frågan hamnar utanför polariseringens snäva politiska gränser. Och, såklart, att vi på något vis lyckat få våra folkvalda att inse att naturens lagar är icke förhandlingsbara. Tack till Klimatriksdagen som hjälper till att sträva mot det målet!
Toya Westberg
Projektledare och medgrundare, Researchers’ Desk