Martin Hedberg gästbloggar: ”Titanic har seglat ut”

Dan Baeckström Blogginlägg

För två veckor sedan genomförde Klimatriksdagen ett seminarium i Stockholm på temat Climate change and Economic Growth. Upplägget var logiskt, först en vetenskaplig problembeskrivning, sedan samtal kring politiska och praktiska lösningar. Mot slutet ett panelsamtal där även publiken erbjöds att ställa frågor till föreläsarna.

Jag kände en växande frustration där jag satt som åhörare i publiken. Var och en av talarna förde ett eget resonemang, frikopplat från vad de nyss hört och vad de kunde förväntas förstå skulle komma från nästa talare. Framför allt var det som om vetenskapen och politiken kom från olika planeter. Varje framträdande hade en logiskt uppbyggd retorik som beskrev och befäste den plattform de representerade. Men sammantaget blev det en presentation vårt dysfunktionella samhälle och kognitiv dissonans.

Kognitiv dissonans uppstår när system, vanligtvis en individ men rimligen också ett samhälle, upplever motstridiga verklighetsbilder. För att undvika den stress som detta innebär så försöker vi hitta argument som motiverar, justerar eller förvrider bilderna.

Den första paradoxen  ligger i att det egentligen borde vara ett enkelt ställningstagande. Vårt samhälle bygger ju på vetenskapliga upptäckter och tillit till vetenskapsbaserad slutledningsförmåga, så varför ifrågasätta eller förneka den bild som den samlade vetenskapen presenterar?

Men vetenskapen visar fakta som leder till slutsatser som till viss del motsäger den moraliska och praktiska verklighet som är djupt rotade i oss. Vi har sedan barnsben lärt oss att goda handlingar gör samhället bättre. Det är då svårt att ta in att många av dessa goda, rent basala, handlingar tex att producera livsmedel, bygga hus, skapa tillväxt, resa och umgås, också skapar problem. Nej inte själva handlingen, men det sättet som vi genomför den på. Tillgången till energi i form av fossilt kol ger oss möjligheter att leva ett bättre liv, här och nu. Men samtidigt så får utsläppen av växthusgaser, som oundvikligen sker i samband med förbränning , skövlade skogar och ekosystem, förödande och mycket omfattande konsekvenser.

Det är då märkligt hur mycket lättare det är att tänka att forskarna nog tar i i överkant, att det är ett senare problem, att det fortfarande finns tid, att någon annan kommer att fixa det, att vårt bidrag ändå är så litet, att vi gör något när andra också börjar, att… , än att ta in vad konsekvenserna blir av vårt agerande. I vårt samhälle är det uppenbarligen rationellt att på olika mer eller mindre sofistikerade sätt agera irrationellt och väsentligen förneka det som vetenskapen berättar för oss. Det är så överväldigande många problem och de är så intrikat sammankopplade att vi inte kan hantera dem. Vi blir paralyserade, blundar och ser en drömvärld som är overklig, men inte lika besvärlig.

Och för att motivera denna förnekelse utan att förlora ansiktet så väljer vi att påtala alla bra saker som vi (istället) kommer att agera för. Det kan vara arbetstillfällen, tillväxt, minskad hunger, nationell säkerhet, ekonomisk trygghet, stabilitet… Alla dessa saker är bra, men i och med att de prioriteras så undviker man att tala om elefanterna i rummet, klimatet, vårt beroende av livskraftig biodiversitet och tillgång till stabila flöden av energi, vatten, livsmedel samt undvikandet av naturkatastrofer.

Den andra paradoxen ligger i att precis det vi värnar på kort sikt undermineras genom att förneka eller prokrastinera budskapet från forskarvärlden. Genom att tära på kapitalet kommer katastroferna att bli ännu större i framtiden. Och eftersom vi hållit på ett par decennier så är delar av framtiden redan här. Låt vara att dagens klimatkonsekvenser är som en nysning jämfört med den influensa vi oundvikligen har ”down the road”. Detta till följd av det momentum som finns inbyggt i klimatsystemet. Och det kan bli ännu värre än så. Det gäller att bromsa nu för att undvika pest och kolera ännu längre fram.

Den tredje paradoxen  ligger i att forskarvärlden inte svarar allmänhet, politiker och beslutsfattare tillräckligt tydligt om vad som kommer att hända om vi inte agerar. Det är som om forskarna accepterar politikers och beslutsfattares motargument: att vi måste prioritera näraliggande problem framför att undvika de som med all önskvärd tydlighet kommer senare. Som om politikernas argument var tyngre än forskarnas. Som om framtiden inte var beroende av vad som sker idag. Varför är inte fler forskare frustrerade? Vi kan välja  när det gäller att förhindra accelererande klimatförändringar och förlust av biodiversitet.

Vi kan välja att begränsa påverkan och konsekvenser, eller vi kan välja ”business as usual”. Väljer vi businesss as usual, så väljer vi inte bara problem, vi väljer också bort möjligheten att välja i framtiden. För när det gäller anpassning  så kan vi inte välja. Vi kan inte välja att låta bli att anpassa oss när haven försuras, skyfallen och stormarna förstör infrastruktur, skogarna brinner och vattnet sinar. De samhällen som låter bli att anpassa sig kommer att gå under.

Under slutet av paneldiskussionen så tog jag tillfället i akt att be klimatforskaren och professorn Kevin Anderson förtydliga för politikerna konsekvenserna av de val de gör när de förminskar och duckar för de komplexa klimatfrågorna. Att det faktiskt är ett val de gör.

Först såg Kevin lite undrande ut, hade han inte varit tydlig nog? Han har ju med all önskvärd tydlighet förklarat att ”So far we have chosen to fail ” samt poängterat att vi måste minska utsläppen av koldioxid med 10-15% per år.

Men min fråga gick ut på att han skulle spendera mer tid på att förklara för politiker och beslutsfattare vad som sker om de inte agerar som han säger att vi måste göra, om vi fortsätter att välja att misslyckas. Vad blir konsekvenserna?

Kevin tog upp tråden, log och förtydligade att han när han får lite längre tid på sig brukar berätta det också. Han förklarade att om vi fortsätter på det spåret så bör vi förbereda oss för något som närmast kan jämföras med en halv istid – fast åt andra hållet. Dessutom går förändringarna just nu hundra gånger snabbare än normala övergångar mellan klimatepoker.

Att det är omfattande, det borde alla förstå, men vad det innebär är fortfarande svårt att greppa. Jag upplever att politiker och beslutsfattare mer eller mindre omedvetet använder denna osäkerhet och förnekar vetenskapliga insikter för att av någon outgrundlig anledning klamra oss kvar vid dagens ohållbara system.

Med tanke på hur tröga våra samhällssystem är, att det krävs drömlika framtidsvisioner om negativa emissioner för att klara tvågradersmålet och hur obenägna vi tycks vara att förändra vårt destruktiva beteende så är det hög tid att börja se på alternativa scenarier över hur framtiden kan komma att utvecklas. Det är inga lustfyllda bilder som presenteras, men tyvärr blir de alltmer realistiskt förankrade.

Titanic har seglat ut på öppet hav, orkestern spelar och champagnen flödar. Valet står mellan att slå av på farten och ändra kurs i tid, eller inse att det inte går att reservera platser i livbåtarna och att folk inte kommer vara lika artiga när det börjar blåsa snålt. Valet är vårt. Låt oss diskutera alternativen utan skygglappar.

 

Martin Hedberg, meteorolog. 18 februari, 2018