Åter Påverka politiken-sidan

Motion nr:178
Rubrik: Minska energiförbrukningen för mat
Ämnesområde: Mat, jordbruk
Inskickad: 2018-02-28
Motionär:Göran Rudbäck (moc.l1529430793iamto1529430793h@kca1529430793bdur.1529430793narog1529430793)*
Ort:Rossön
 (* epostadresser är skyddade mot spamrobotar)

Föreslagna åtgärder:
Ju större städer, desto större klimatbovar. För att minska sin klimatpåverkan må städernas befolkning äta mer kött som kostar minimalt med energi att producera.

Sammanfattning:
Staden är fullständigt ohållbar ur klimatsynpunkt på grund av att den är just en stad – en mycket hög koncentration av människor. För att minska sin klimatpåverkan må städers befolkning minimera energiförbrukningen för maten de äter. Utifrån vegetabiliska proteinkällors avsevärt lägre innehåll av smältbara proteiner jämfört kött, är det samhällsekonomiskt effektivare att med kött sörja för stadsbors proteinbehov. Produceras köttet med metoder som minimerar energiförbrukningen blir proteinförsörjningen effektivast möjlig och stadsbornas klimatpåverkan från mat minskar väsentligt.

Motiv och bakgrund:
Staden är fullständigt ohållbar ur klimatsynpunkt på grund av att den är just en stad – en mycket hög koncentration av människor. För att åstadkomma en så hög koncentration av människor som hittas i dagens stora städer räcker det inte med att transportenergin är billig, det krävs också att den tillgängliga effekten i energisystemet är tillräckligt hög. Ju större städer, desto större effektbehov - fler transporter per dygn. Givet fossilenergins utfasning må energiförbrukning och effektuttag minska, då kända alternativa energikällor näppeligen kan ersätta de fossila.

Animalier har högre näringskoncentration än vegetabilier för människor – i runda slängar krävs det dubbelt så mycket ärtor och bönor som kött för att uppfylla människans proteinbehov. Att vi håller djur industriellt är en direkt konsekvens av industriell hållning av människor i städer. Att den industriella köttproduktionen – och därför städerna – lider av miljö- och djurskyddsmässiga problem är en konsekvens av tillgång till billig energi och ett ensidigt produktivitetstänkande. En hög koncentration av människor kan endast vidmakthållas genom tillgång till högkoncentrerad näring för människor och tillräcklig effekt till transportarbetet – dessutom måste energin vara billig. Och här finner vi det största problemet med proteinalternativ som bönor och ärtor, de har relativt låg näringskoncentration för människor och är därmed mer transportkrävande än en blanddiet. Vegodieten är samhällsekonomiskt ineffektiv i svårt urbaniserade civilisationer, däremot är ärtor och bönor lämpliga att odla i anslutning till exempelvis bredbandsbullerbyar – men på undertecknads nordligare breddgrader torde skogsbetande idisslare likväl vara det säkraste proteinalternativet med tanke på lokalklimatet.

Jämförelseverktyget Global Warming Potential, GWP, används sedan Kyoto-avtalet för att göra olika klimatgastillskott jämförbara, men tyvärr leder sättet det används på till samhällelig suboptimering när olika insatser utvärderas. Orsaken står att finna i att GWP allt som oftast utanför sin definition, tillskott av klimatgas, vilket blir särskilt problematiskt för kortlivade klimatgaser som metan. En kontinuerlig produktion av nötkött ger inget tillskott av metan till atmosfären, däremot ger den en på årsbasis konstant nivå av metan i atmosfären och därmed en konstant klimatpåverkan.

I livscykelanalyser av matens klimatpåverkan, som Mat-Klimat-listan, redovisas produktens alla olika utsläpp inkorrekt som tillskott, inte alls deras faktiska klimatpåverkan. Orsaken står att finna i att livscykelanalyserna använder sig av ett individperspektiv och inte det populationsperspektiv som måste anläggas för att på gemensam grund jämföra olika utsläpp.

Kor får avkomma en gång per år, vilket betyder att lika många djur som föds per år måste slaktas för att inte besättningen ska öka eller minska i antal. En från år till år jämnstor flock ger en i princip konstant årsproduktion av metan. Det är först när vi ökar eller minskar populationens storlek som dess årliga produktion av metan förändras.

När koldioxidekvivalenter används för att jämföra olika växthusgaser, så jämförs över bestämd tid den klimatpåverkan en tillsats ett kilogram av valt ämne har jämfört med tillsatsen av ett kilogram koldioxid, under villkoret att bakgrundsnivåerna hålls konstanta. Om vi betraktar nötflocken ovan vet vi nu att produktionen av nötkött från en flock med jämn årlig storlek inte medför någon ökning av metanutsläpp. Det innebär att en konstant nivå av nötköttsproduktion på populationsnivå saknar koldioxidekvivalenter för metanproduktionen. En ökning av köttproduktionen ger följaktligen en engångshöjning av metanhalten, vilken är mätbar med GWP. Detta till skillnad från minsta lilla utsläpp av naturgas eller avgaser från förbränning av fossilt bränsle som alltid ökar mängden växthusgaser i atmosfären och är fullt ut mätbar med GWP.

Savory-institutet har utvecklat en metodik för lantbrukare som de kallar för Holistic Management vilket är en mycket effektiv metodik för att maximera produktionen av foderväxter – och därmed köttproduktionen – utifrån givna förhållanden och med minsta möjliga energitillskott. Utifrån det faktum att vårt samhälle måste ”energibanta” för att klara uppställda mål om minskad tillförsel av växthusgaser är betesbaserad köttproduktion med Holistic Management-metodiken sannolikt den minst energikrävande och mest hållbara livsmedelsproduktion vi kan åstadkomma i vårt land. Låter vi djuren beta i skogen, minskar energiförbrukningen än mer.



Åter Påverka politiken-sidan

178

1

0

P