Annika Elmqvist: ”Det är de som har problemet som får betala”

Klicka på bilden för att förstora

Idén med Klimatriksdagen var att under några dagar samla så många klimatengagerade som möjligt från så många områden som möjligt för att visa bredden och styrkan i vår rörelse. Visa både oss själva och andra att vi fanns, för vi var osynliga.

När vi höll den första Klimatriksdagen inför valet 2014 var klimatet en icke-fråga i den politiska debatten. Klimatet fanns bara inte. Det var SÅ svårt att överhuvudtaget få någon uppmärksamhet utanför miljöorganisationerna. Sedan dess är det mycket som har hänt. Bränder, översvämningar och orkaner har visat att klimatförändringarna är på riktigt. Allt fler förstår allvaret. Klimatrörelsen har vuxit. Den går inte längre att tiga ihjäl. Men det går att prata och prata och förhala för att vinna tid. Som om det fanns tid att vinna. Vi kan ju bara förlora tid.

Så även om mycket har hänt är det fortfarande en gåta varför utsläppen av koldioxid fortsätter att öka trots att vi vet att det leder till en total katastrof. Ett svar är naturligtvis fossilindustrins ofattbara makt och andra mäktiga ekonomiska intressen som är beroende av att fortsätta som förut. Vårt ekonomiska system som låter vinstintresset gå före allt annat.

Men inte bara det. Ett annat svar är V-r-e-d-e. Vrede som hindrar politikerna från att fatta de beslut som krävs. Vreden från dem som drabbas. Som förlorar sina jobb. Som inte har råd. Som det ses ned på.

Den vreden gick att ta på när jag var i Tyskland för att protestera mot försäljningen av Vattenfalls kolgruva. Vi stod bredvid varandra, demonstranter och motdemonstranter.Vi som ville stänga gruvan. De som ville ha den kvar. Om inte polisen varit där hade det blivit våldsamt.

En liknande tyst vrede kände jag när jag var i Lysekil och protesterade mot utbyggnaden av Preem.  En ilsken sammanbiten tystnad som sa: ”Lätt för er att säga som kommer hit och demonstrerar och sen bara åker hem igen”.

De som är problemet är oftast inte de som har problemet. Men det är de som har problemet som får betala. Så länge det är så kommer vi ingen vart. Så länge det är så kommer vi aldrig att vara i majoritet. Därför räcker det inte med elbilar och laddstolpar. Det måste finnas rättvisa också. De som förlorar sina jobb måste få nya jobb. De som inte har råd måste få råd.

Josefina Lundgren Skerk från Sametinget höll ett av talen vid invigningen av den första Klimatriksdagen 2014. Hon sa: ” Det handlar om att inse att hållbarhet, det handlar inte bara om det vi köper. Det handlar om social rättvisa. Det är så oändligt viktigt att respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls och att vi lyssnar på varandra.”

Sen la hon till en sak som för mig blev en viktig tankeställare: ”Om samiska röster inte blir hörda i arbetet mot klimatförändringarna finns det risk för att ni i er kamp för klimatet ger bättre förutsättningar till era efterkommande samtidigt som ni helt förstör chanserna för mina.”

Vi har äntligen fått de mäktiga och media att prata klimat. Då kommer nästa steg med nya och svåra frågor. Hur ska omställningen gå till? Där är vi kanske inte lika eniga. Desto viktigare att samlas och samtala.

Temat i årets Klimatriksdag är ”Människan i omställningen”. Passa på! Kom dit när vi nu äntligen kan vara många på en enda plats!