Över en natt har det hänt. Globalt och kraftfullt agerande som får stora industrier att stanna upp och sluta spruta ut koldioxid i atmosfären. Men det var inte såhär det skulle gå till, det här är det vi varnat för.
“Vi” säger jag. Eller, är jag ensam om att ha tvångsvisat mina vänner röda läskiga snäva kurvor som visar hur snabbt omställningen måste gå ju längre vi väntar? När de bara vill se gulliga bebisar och smarriga middagar. Skrikit i stora bokstäver, VI MÅSTE AGERA NU! ALLA!
Jag har hoppats på ett kraftfullt, systematiskt och ansvarsfullt agerande så att samhället hinner med. Snabbt, med samhällsmått mätt, men kontrollerat. Jag har skrikit efter systemskifte. Och just när jag varannan dag har slitits mellan “nu händer det, tecknen finns där!” och “det är kört” – ja då kom ett litet virus (alltså, inte ens en levande organism!) och påminde oss om att det är VI som är spelbrickor i det evigt föränderliga ekosystemet.
Den plötsliga inbromsningen, HALLOJ, till och med i USA! Och över en natt förlorar folk sina jobb, kunder och uppdrag (t ex ⅓ av dem över 18 i mitt hem). Ett lidande som vi bara har sett början på. Det här är inte min dröm. Det är en mardröm.
Frågan är vad som händer nu. Får man drömma? Läge att bli kreativa och modiga! Medborgarlön. Samhällsuppdrag för de plötsligt arbetslösa – vård, lantbruk, skogsvård, biokol (JA, jag har en liten crush på biokol, är det så fel?). Stödinsatser för våra lokala småföretagare, för krögare som stöttar ekologiska medelstora och små lantbrukare, som i sin tur ger jobb – det lokala näringslivet, också små ekosystem.
Frågan är vad som händer efter. Får man drömma ännu mer? När fabrikerna börjar snurra igen – låt dem tillverka solpaneler. Elfordon. Biokolsanläggningar för hemmabruk (DRÖM! Som sagt). När vi globalt ska bygga upp en ny värld efter krisen, slicka såren och satsa – låt de satsningarna vara på framtidens jobb, framtidens transporter, framtidens el, framtidens lantbruk, återbruk och det lokala.
För när den ena krisen har blåst över, till slut, så har vi den andra krisen kvar.
Nu ska jag stänga av alla nyheter, gå ut och lyssna på fågelsång och glo på allt i naturen som är både smått och storartat.
Juliana Alonso
Kommunikatör, humanist och ganska nybliven klimataktivist
Klimatkrismedvetandet smög sig på mig under några år på olika sätt. Point of no return för mig kom sommaren 2018 och med den följande IPCC-rapporten. Kämpande medborgare sedan dess, kämpar för den framtid jag hoppas på för mina barn, barnbarn, djuren och naturen jag älskar. Tror benhårt på att omställningen medför ett enklare liv som faktiskt (!) kan bli angenämare än många tror, och utan att tära på planetens resurser.