|
|
Föreslagna åtgärder:
Vi föreslår att
- regeringen tar olika initiativ för att bli världsledande i att möta klimathoten och visa att omställning inte behöver innebära mindre välfärd. De kan tvärtom genom att inriktas på klimatsmarta prioriteringar säkra centrala och bestående aspekter av välfärd som mindre växthusgasutsläpp, ren luft, rena hav, rent vatten, giftfri mark, minskad stress, mindre ohälsa mm.
Sammanfattning:
Vi 10% rikaste i världen förleds genom livsstilsmagasin, reklam och politiska partiers "plånbokstänkande" att se välfärd som en fråga om konsumtion, trots att vi materiellt sett har det vi behöver. Vad vi INTE har som en följd av ensidigt materiellt fokus är en planet som klarar klimatförändringar och goda liv för framtida generationer, med ren luft, rent vatten, mindre gifter och god hälsa. Sverige bör genom seminarier, studier, forskning mm bli världsledande i att visa hur den rikare delen av jordens befolkning måste ta ansvar för framtiden, för ett paradigmskifte och hållbar välfärd.
Motiv och bakgrund:
Mänsklighetens historia visar på en ständig vilja att uppnå bättre liv. Det har i alla tider inriktats på att tillgodose både grundläggande materiella behov och icke-materiella aspekter av välfärd, inte minst närhet till andra; tillhörighet, en känsla av mening och det som KG Hammar kallar inre tillväxt och inre hållbarhet.
Idag lever vi i en värld där välfärd alltmer ensidigt kommit att definieras som materiell konsumtion, särskilt för människor vars mest grundläggande behov sedan länge tillgodosett. Ekonomin styr, men inte i termer av ordets grundläggande betydelse hushållande med resurser utan våra livsstilar präglas av en kvartalsekonomi där naturen saknar ett pris. En ekonomi, där jakten på tillväxt skapat så stora klyftor att den rikaste procenten av jordens befolkning äger mer än den fattigaste hälften - men ändå får 80% av den tillväxt som genereras.
I sin rapport till Romklubben våren 2018 kallar Ernst Ulrich von Weizsäcker och Anders Wijkman världens tillstånd "en social kris, en politisk och kulturell kris, en moralisk kris och en kris för demokratin". De betecknar situationen också som "en kris för ideologier och för det kapitalistiska systemet
med politiska beslutfattare som primärt låter sig influeras av investerare och privata företag."
Weiszäcker och Wijkman pekar på hur de ekonomiska modeller som lett till dagens kvartalskapitalism bygger på teorier från 1700-talet när jordens befolkning bestod av en kvarts miljard individer totalt. De kallar den tiden "den tomma världen". Idag när vi är 7,5 miljarder och på väg mot 10 miljarder fungerar inte teorierna längre, för vi lever i en "full" värld, med teorier där det saknas pris och värde på naturen, och där nästan en miljard barn, unga och gamla svälter.
Den rikaste tiondelen av jordens befolkning – till vilka vi i Sverige hör – står för 45% av världens alla utsläpp. Enbart den allra rikaste procenten står för 13 %, med utsläpp om 200 ton per person och år, enligt studien "Carbon and Inequality: from Tokyo to Paris". Vad som krävs är istället enligt rapporten "Shared well-being on a healthy planet".
Minskning av utsläppen är således mer en fråga om fördelning och rimlig hänsyn och solidaritet människor emellan, även om tekniklösningar också är nödvändiga.
Påven Franciscus har tagit en aktiv roll i arbetet för att skydda planeten och hävdar att "de yttre öknarna växt så mycket på jorden för att människors inre öknar växt så fort". Påven liksom många andra talar om vikten av en ny "narrative"; en ny berättelse där ren luft, rent vatten, giftfri mark och god hälsa står i centrum.
Dana Meadows påpekar att (min översättning): "Människor inte behöver stora bilar – de behöver respekt. De behöver inte proppfulla garderober – de behöver känna sig attraktiva och känna spänning, variation och skönhet.
Samhällen kan hitta icke-materiella sätt att tillgodose behoven, i en värld där vi vet att resurserna är knappa och utsläppen måste minska."
Oxfordekonomen Kate Raworth, medlem av Rom-klubben, har framhållet behovet av en ny ekonomisk teori, som utformas efter nödvändigheten att möta allas behov, och som tar hänsyn till planetens gränser. Vi behöver reglera den största skuld vi har enligt Thomas Piketty – den till naturen. Istället för att bygga livsstilar och välfärdsmodeller på en ekonomi och föreställningar om välfärd och livsstilar som primärt gynnar en liten minoritet och eroderar våra livsbetingelser behövs ett paradigmskifte och det Weiszäcker och Wijkman kallar en ny upplysning, och det Rane Eisler benämner en "caring economy".
Vi måste växla om till ett samfällt agerande – och inte låta oss styras av kortsiktig kvartalsekonomi med krav på ständigt ökad avkastning som primärt gynnar en minoritet som tar världen som gisslan. Istället för växande privat konsumtion krävs nu investeringar i och forskning och utveckling rörande hållbara transporter, hållbart boende, hållbar produktion mm. Det behövs tydligt fokus på visioner, mål och styrmedel för att skapa hållbara och rättvisa livsvillkor, idag och för framtida generationer.
Sverige, som ofta valt det bästa av olika modeller och varit ledande i miljöarbete bör bli världsledande i att skissera modeller för hållbar, rättvis välfärd.
Arbetet bör bygga på åtaganden i Parisavtalet 2015.
Styrmedlen bör bl a kunna omfatta ekonomiska incitament, regelverk, lagar och långsiktiga, hållbara investeringar
Finansiering bör bl a säkras utifrån den FN-princip om att förorenaren ska betala för utsläpp och bidra till omställningar som antogs vid FN:s Världskonferens i Johannesburg 1992 om hållbar utveckling.
232
0
L