|
|
| |||||||||||||||||||||
Föreslagna åtgärder:
Vi föreslår
att Sveriges bidrag till FN:s fond för globala klimatåtgärder (FN:s gröna fond) ska öka från nuvarande 1 miljard kronor per år till 3 miljarder per år under perioden 2019-2022.
att satsningen ej ska tas från befintliga medel för internationellt utvecklingsarbete utan genom ökade skatteintäkter från kapital, stora förmögenheter och finansiella transaktioner.
Sammanfattning:
Genom att tredubbla Sveriges avsättning till FN:s gröna fond tar vi ansvar för vår del av den globala klimatskulden. Vår ackumulerade klimatskuld uppgår till 3,6 miljarder ton CO2e växthusgaser. Vi har exploaterat luft och skogar på andra människors bekostnad. Klimatskulden består också av anpassningskostnader som nu tvingas på utsatta länder och samhällsgrupper. Sverige bör arbeta för en utökning av FN:s gröna fond på 100 miljarder dollar 2020. Enligt Världsbanken kan det behövas tio gånger mer för att utjämna infrastruktur-klyftan mellan rika länder och länder i Syd.
Motiv och bakgrund:
Sverige har använt billig fossil energi för att bygga sitt välstånd. Sedan 1850 har vi använt betydligt mer än vår beskärda del av planetens samlade miljö- och klimatutrymme. Därmed har vi hamnat i skuld till utsatta länder regioner och grupper i Syd (men också inom vårt eget land) – och till framtida generationer. Vårt välstånd vilar på ett långvarigt ojämnt ekologiskt och ekonomiskt utbyte.
I en avhandling vid Lunds universitet görs ett försök att värdera det globalt ojämna utbytet när det gäller utsläpp av växthusgaser, och även Sveriges del i den obalansen (Warlenius, 2017) .
Klimatskulden består av en utsläppsskuld. Utsläppen av växthusgaser leder till global uppvärmning eftersom de under många år varit mycket större än planetens kapacitet att absorbera koldioxid och andra växthusgaser. Absorberingen sker främst i haven och skogarna som därför kallas kolsänkor (de sänker koldioxidhalten). Av våra utsläpp kan de ta hand om ungefär 3 miljarder ton koldioxid per år.
De grupper och länder som stått för de största utsläppen kan därför sägas ha beslagtagit planetens kolsänkor på andras bekostnad (Warlenius 2017, paper 5). De som lämnats utanför och de framtida generationerna lämnas med att ta hand om en gigantisk global klimatskuld.
USA har den största klimatskulden på omkring 344 miljarder ton CO2e (hela världens årliga utsläpp uppgår till ungefär 35 miljarder ton). Många historiskt utsatta länder har å sin sida en fordran på de rika länderna genom att de använt mycket mindre än sin beskärda del av planetens klimatutrymme. Enligt detta sätt att se har Indien den största fordran med ett oanvänt utrymme på 26 miljarder ton CO2e, följt av Bangladesh med 6,5 miljarder ton CO2e och Pakistan 3,7 miljarder ton CO2e. (a.a)
För att bidra till klimaträttvisa behöver vi kompensera ekonomiskt både för den utsläppsskuld vi har och de stora kostnader utsatta länder har för att hantera klimatförändringarna. De länder som på grund av kolonisering och exploatering inte fått chansen att utvecklas behöver nu hitta hållbara vägar att utveckla infrastruktur, matförsörjning och välfärd.
Överutnyttjandet tvingar de utsatta länderna och grupperna främst i Syd att anpassa sig till klimatförändringar som hotar hem, matförsörjning och infrastruktur. Detta kan beskrivas som anpassningsskulden.
Ett sätt att prissätta klimatskulden är den gröna fond som skapas inom FN. Den har satts till 100 miljarder dollar per år från 2020 och ska användas för klimatåtgärder och en fossilfri ekonomisk utveckling i utsatta länder.
Summan är ett politiskt förhandlingsresultat, inte en faktisk bedömning vad nödvändiga klimatåtgärder i Syd kommer att kosta. Världsbanken bedömde i en rapport (Hallegatte m fl 2016 s 19f) att länder som är sårbara inför klimatförändringarna kan behöva tillföras tio gånger mer, 1 000 miljarder dollar årligen, för att eliminera infrastrukturgapet gentemot de rika länderna.
Hur stor är Sveriges samlade klimatskuld? Warlenius (2017) beräknar att Sveriges samlade klimatskuld uppgår till 3,6 miljarder ton CO2e vilket motsvarar den samlade mängd vi släppt ut sedan 1850 och som övergår vår del av planetens förmåga att ta hand om utsläppen. Det är 360 ton per invånare i Sverige.
Utifrån gröna fondens 100 miljarder dollar årligen anger Warlenius Sveriges del av anpassningsskulden till 363 miljoner dollar per år. Det är ungefär 3 miljarder kr per år. Enligt Världsbankens bedömning är investeringsbehoven tio gånger större, med andra ord 30 miljarder kr årligen för Sveriges del. Det är jämförbart med vår årliga avgift till EU.
Sveriges avsättning till FN:s gröna fond är 4 miljarder kr under perioden 2015 – 2018, dvs 1 miljard per år. Det är bara en tredjedel av vad vi borde sätta av, och en trettiondedel av vår andel av de satsningar som Världsbanken bedömer som nödvändiga.
Sverige bör höja sin avsättning till FN:s gröna fond till 3 miljarder kr per år för perioden 2019 - 2022. Detta ska finansieras med nya medel och inte tas från nuvarande internationella insatser. På sikt behöver resursöverföringen till Syd öka betydligt för att Sverige ska bidra till att stänga gapet i infrastruktur mellan länder i Syd och de rika länderna.
Företag och aktieägare har tjänat oerhörda pengar med hjälp av billig fossil energi under de 40-tal år som vi varit klart medvetna om att fossil energiförbränning orsakar global uppvärmning.
En genomgång av tidningen ETC visar att det sedan 1980 samlats enorma tillgångar i det privata finanskapitalet . De har vuxit omkring fem gånger snabbare än landets totala BNP och uppgick 2015 till över 25 tusen miljarder kronor. Det är en effekt av att finanskapitalet blivit alltmer transnationellt och tyder på att de tjänar alltmera pengar på pengar istället för på nyttiga investeringar. Mycket små beskattningar av dessa tillgångar och andra stora förmögenheter skulle på nolltid ge inkomster tillräckliga för att tredubbla Sveriges bidrag till FN:s gröna fond.
Bilaga: Motion-global-rättvisa-med-referenser.pdf67
0
L