|
|
| |||||||||||||||||||||
Föreslagna åtgärder:
Pengar som staten lånar idag måste betalas med högre skatter imorgon. Att låna till statliga utgifter är bara att skjuta upp skatterna. Dessutom ökar det belastningen på klimat och miljö.
Jag vill att
- staten slutar låna upp pengar för långsiktiga satsningar,
- och istället bygger ut i den takt inkomsterna tillåter;
- staten i sista hand lånar räntefritt av sig själv (med budgetunderskott).
Sammanfattning:
En av hörnstenarna i det nyliberala projektet är att minska samhällets inflytande över individ och företag genom att sänka skatterna och därmed krympa statens verksamhet.
Sänkta skatter resulterade på 1990-talet i att stater istället lånade pengar och fick en accelererande statsskuld. De senaste decennierna har vi sett ett ökande inflytande från näringslivet via så kallade Offentligt-Privata Samarbeten, OPS, och Privata FinansInitiativ, PFI, vilka skuldsatt stater ytterligare.
Konsekvenserna har blivit högre kostnader, ett kortsiktigt resursslöseri, och ökad klimatbelastning.
Motiv och bakgrund:
"Den som är försatt i skuld är inte fri." Ernst Wigforss 1932.
Att låna pengar är att skaffa resurser för konsumtion nu, mot löfte att konsumera mindre i framtiden för att kunna betala tillbaka. Att låna är alltså att flytta sin konsumtion från framtiden till nuet. Priset för detta är att jag sitter i skuld till den jag lånar av, och naturligtvis gör den ökade konsumtionen att jag förbrukar resurser och skadar klimatet mer än jag skulle gjort annars.
Om jag lånar pengar av min granne för att köpa ny cykel så konsumerar jag mer, men min granne måste (tills jag betalar tillbaka) avstå från lika mycket konsumtion. Totalt blir då konsumtionen oförändrad. Om jag däremot tar ett banklån till cykeln (köper den på kredit) så ökar den totala konsumtionen, eftersom banken skapar nya pengar då den beviljar lånet. Ökningen blir sedan än större av att jag även måste tjäna ihop till räntan.
På samma sätt fungerar det då staten behöver pengar. Då staten tar in pengarna som skatt så flyttar den konsumtionsutrymme från medborgarna till sig själv, och totala konsumtionen är oförändrad. Om staten däremot lånar pengar som bankerna skapat så ökar konsumtionen, och staten hamnar i skuld till långivarna. Skattebetalarna måste sedan jobba extra för att betala tillbaka.
Nittonhundratalets stora lyft vad gäller välstånd och samhällsutveckling åstadkoms med stora investeringar i skolor och utbildning, sjukvård och skyddsnät, infrastruktur och försvar. Det mesta av detta var skattefinansierat, och de som ägde mest fick också betala en större del. Skatterna på de rikaste var höga; i t.ex. USA var marginalskatten över 90% på femtiotalet (http://www.taxpolicycenter.org/statistics/historical-highest-marginal-income-tax-rates).
Det var bara en fråga om hur länge de rika skulle acceptera detta, och på åttiotalet kom revolten. Efter en intensiv propagandakampanj sänktes skatterna; först i USA och därefter i resten av världen. Man talade om effektivare statlig förvaltning, men sanningen var att när skatteinkomsterna försvann så blev staten tvungen att låna pengarna. Istället för att betala skatt började de förmögna låna ut sina pengar till staten, och fick betalt för det.
Självklart vill folk behålla sina pengar och gärna se dem öka, så har det alltid varit. Skillnaden blev att även staterna, från att värna om det allmänna bästa, började se till de rikas behov. Det gav början till en väldig omfördelning av förmögenhet, så att världens 1% rikaste idag äger mer än resten av jordens befolkning tillsammans.
Ett genomgående drag i människans historia är att de som på något sätt skaffat sig ett ekonomiskt övertag ofta använder detta för att öka sin makt; se t.ex. David Graebers "Skuld -de 5000 första åren". Idag ser vi detta globalt bland annat som en massiv indoktrineringskampanj där vi lärs attityder om gruppens roll gentemot individer och kortsiktig optimering visavi långsiktighet.
Denna indoktrinering har nu gjort oss i den rika världen till en generation av självcentrerade och kortsiktiga lycksökare, som på femtio år lyckats förstöra världen och sätta vår egen existens på spel mer än tusentals år av civilisation gjort innan oss.
Lånefinansieringen fick stora effekter på miljön. I och med att bankerna upptäckte att de kunde skapa pengar ur luft och gav sig in i lånekarusellen så ökade takten i ekonomin väsentligt. Det fanns plötsligt obegränsat med pengar för att utvinna nya naturresurser, och produktionen/konsumtionen av varor exploderade. Priset var, som vi nu vet, en enorm rovdrift på naturen och ett enormt tillskott till växthuseffekten.
När nu budet om vår civilisations förestående kollaps når oss reagerar vi på samma sätt: Vi vill investera oss ur knipan; vi ska fortsätta spendera för att behålla vår livsstil. Och vårt grundrecept är det inövade: Om vi behöver mer pengar än vi har så lånar vi bara.
Det är därför inte förvånande att en motion till Klimatriksdagen 2018 propagerar för att staten ska låna pengar till "investeringar i hållbar infrastruktur". Som att det system som orsakade krisen kan användas för att lösa den. Lån är kanske ett alternativ då det är bråttom, men långsiktiga satsningar bör ske med egna pengar, d.v.s. skatteinkomster.
Trots det fortsätter regeringar att låna, antagligen för att det känns riskabelt att höja skatterna. (Regelbundna väljarundersökningar påminner dem också om vad som kan hända om de tar ut mer skatt.) Moderna former av lån är det som kallas Offentligt-Privat Samarbete (OPS) och Privat FinansInitiativ (PFI), där långivaren är den som också utför arbetet. Beslutsvägarna kortsluts, och snart beställer långivaren från sig själv med påföljd att kostnaden skenar iväg. Ett exempel på detta är Nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm som skulle kosta 5,5 miljarder, men där slutnotan verkar hamna på ca 30 miljarder (www.svd.se/om/nya-karolinska). Brittiska sjukhus som byggts med PFI har ännu värre läge (http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/file_on_4/6740895.stm).
79
2
2
0
L