Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har jobbat hårt för att bygga upp förväntningarna inför den Klimatpolitiska handlingsplan som regeringen presenterade 21 december. Under året har hon fått stå till svars för många kritiska frågor om Tidöavtalets och regeringsbudgetarnas åtgärder som ökar de svenska utsläppen.
Vid varje tillfälle har hon hänvisat till den kommande klimatpolitiska handlingsplanen. Och när COP 28 i Dubai lyckades få till en skrivning (artikel 28d) om en ordnad och rättvis övergång från fossila bränslen i energisystemen genom att öka takten under detta kritiska decennium, så lät Liberalernas presstjänst oss förstå att det i stor utsträckning var tack vare vår klimat- och miljöminister.
Och nu när planen då kommit? Hur är det med ökningen av takten under detta kritiska decennium? Hur är det med svaren på alla frågor under året som gått?
Regeringen gör stort nummer av att de har en plan som ska nå nettonoll i utsläpp 2045, och säger att deras strategi skiljer sig mycket från en plan där syftet primärt är att minska utsläppen i närtid. Alltså inte så mycket intresse för att accelerera åtgärderna under detta decennium.
De illustrerar sin plan med en figur från Naturvårdsverket. Där ser vi att utsläppen ökar nästa år på grund av sänkta fossilbränsleskatter och sänkt reduktionsplikt, och sedan en fin kurva ner till noll 2045 (sid 218).
Läsaren kan lätt tro att detta är ett scenario för hur regeringens åtgärder kommer att minska utsläppen. Men det är det inte.
Nej, planen är tänkt att ge förutsättningar för att detta scenario ska kunna uppfyllas. Men går det att utläsa i planen att förutsättningarna verkligen ges?
Återigen nej, de flesta förutsättningarna handlar om att utredningar tillsätts. Den kanske viktigaste handlar om att Sverige ska ha ett eget utsläppshandelssystem 2027 för att de utsläppsminskningar som EU kräver av oss inom transport, jordbruk, och andra områden. Men ett av partierna, SD, är ganska tveksamma till om de vill ha ett sådant system.
En annan utredning ska göra en bred översyn av alla styrmedel, men sådant tar väldigt lång tid och går inte att omsätta i märkbara utsläppsminskningar de närmaste fem-sex åren.
Den främsta experten på hur EU:s klimatpolitik påverkar vår politik, Magnus Nilsson säger att det är osannolikt att Sverige med den klimathandlingsplan som nu presenterats når EU:s mål.
Regeringen har tagit till en brasklapp. De vill köpa utsläppsrätter från andra länder. Men ingen kan idag säga om det kommer att finnas utsläppsrätter att köpa från andra länder. Det bygger nämligen på att dessa klarar att minska utsläppen mer än vad EU kräver av dem. Om Sverige tycks ge upp möjligheten för egen del redan i förtid, hur stor är chansen att andra länder med sämre förutsättningar ska lyckas bättre. Ja, kanske om Sverige betalar väldigt mycket pengar till dem för att de ska få bort sina utsläpp.
En annan brasklapp har smugit in sig då regeringen ser att de kan behöva fortsätta med inblandning av biodrivmedel för att minska de fossila utsläppen, men då kommer det förmodligen att ha något annat namn än reduktionsplikt, som ju är Tidöpartiernas hatobjekt i klimatpolitiken. Nu är inte biodrivmedel någon egentlig klimatlösning, utan snarare att ses som en form av klimatkompensation där fossila utsläpp byts ut mot utsläpp från biobränslen. Det är helt beroende av varifrån biodrivmedlen kommer och i vilken omfattning de används.
En stor fråga där regeringen inte gör någon som helst bedömning av klimateffekterna, är dess trygga förvissning om att en klimatomställning kräver fortsatt tillväxt. De skriver:
”Rätt genomförd är planen för nettonollutsläpp 2045 en möjlighet för företagen och det är även en möjlighet för ökad levnadsstandard hos hushållen. Båda delarna är nödvändiga för att politiken ska kunna genomföras. Klimatomställningen måste ske i en ekonomi i tillväxt där människor kan leva fria liv.” (sid 228)
Även om vi räknar med en stark grad av frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp så kommer Sverige att (med tanke på inriktningen i klimathandlingsplanen) ha stora utsläpp under 2020-talet, och alla investeringar kommer att förverkligas med till stor del fossildrivna transporter. Hushållens standardökningar riskerar också att leda till utsläppstung konsumtion. Detta måste tas med i beräkningen men det gör regeringen inte.
Tyvärr ser inte denna klimathandlingsplan ut att ge några svar på alla kritiska frågor som regeringen duckat under året. Nu behöver folkrörelserna, kommunerna och företagen, ja hela svenska folket, göra gemensam sak – och jobba efter alternativa klimatplaner som faktiskt når målen.
Vi i klimatriksdagen kommer att arbeta vidare med att analysera klimathandlingsplanen, och anpassningen till EU:s klimatpolitik utifrån utgångspunkten att vi har en tvingande ram att förhålla oss till – nämligen det snabbt krympande utsläppsutrymme som kvarstår för att förhoppningsvis kunna undvika katastrofala och oåterkalleliga förändringar i klimatsystemet.
Torbjörn Vennström
Ordförande i Klimatriksdagen