Jag måste börja med att be så hemskt mycket om ursäkt! Att få uttrycka mina tankar på Klimatriksdagens plattform är en stor ära för mig, så naturligtvis tackade jag ja när frågan kom. Men, det är något med själva uppdraget som skaver. Min text bör bland annat handla om “varför det är viktigt att våra politiker agerar”, men jag tror inte att det går. Eller, det är klart att jag kan skriva en sådan text, men om jag är alldeles ärlig mot mig själv, så tror jag inte på att våra folkvalda kommer att agera på klimathotet. Det betyder inte att jag gett upp hoppet för klimatet, mänskligheten och framtiden, men att jag behövt utforska andra vägar än att försöka vända politisk passivitet till aktivitet.
På ett dokument utfärdat av Socialstyrelsen står det att jag är legitimerad psykolog. Detta dokument har varit grunden för ett spännande yrkesliv, där jag försökt att hjälpa människor att må bättre, att kunna leva sina liv så som de själva önskar. Inom vuxenpsykiatrin och primärvården har jag behandlat människor. I olika forskningsprojekt har jag testat nya sätt att erbjuda behandling. Som konsulterande psykolog har jag handlett yrkesgrupper, försökt hjälpa de som hjälper. Men inget av detta sysselsätter mig idag. Nej, sedan augusti i fjol är jag klimataktivist på heltid för Extinction Rebellion.
Min upplevelse av att det inte går att få våra politiker att agera bygger på alla fruktlösa försök som gjorts. Forskningsrapporter som lagts fram och ignorerats, tiotusentals människor som samlats i demonstrationer för att kräva agerande utan resultat. Våra folkvalda har inte rubbats i sin passivitet när extrema konsekvenser av klimatförändringarna tilltar, när folk dör i värmeböljor, översvämningar, bränder. Tre månader efter Rysslands invasion av Ukraina fortsätter vårt onödiga inrikesflyg att drivas av ryskt fossilt bränsle, trots avrättningar av civila, trots systematiska våldtäkter, trots folkrättsbrott. Vår statsminister rapporter stolt om det senaste sanktionspaketet, som inte heller det kommer stoppa den europeiska importen av ryska fossila produkter i år. Visste du att Ryssland tjänat mer på sin fossilexport sedan de påbörjade kriget i Ukraina i februari, än vad de gjorde på hela förra året, eftersom den instabila marknaden drivit upp priserna så mycket?
Kan vi inte bara tala tydligt med våra politiker, få dem att inse allvaret, att den mänskliga civilisationen kanske inte överlever deras passivitet och uppskjutande? Inför toppmötet den här veckan gick DN igenom 50 år av politiska löften på miljö- och klimatområdet från svenska politiker. Resultatet? I 63 av 87 fall har Sverige inte fullgjort sina förpliktelser. Samtidigt: vår miljö- och klimatminister berättar att hon känner en oerhörd stolthet, att Sverige ses som ett föregångsland på området. Hur skulle jag kunna tro att det finns något jag kan säga som får våra makthavare att ändra kursen, när världens samlade klimatforskning inte når fram, när död och förödelse inte rubbar dem, när tiotusentals människor i protest på gatan inte gör någon skillnad?
Har jag gett upp? Inte alls! Om vi inte kan skapa förändring via våra politiker, då kan vi inte låta dem stå i vägen, vi måste gå förbi dem. Stellan Vinthagen, aktivist och professor i civilt motstånd, menar att protesten är en återvändsgränd. Han rekommenderar klimatrörelsen att skapa ändringen själva, att agera utförare av de åtgärder som krävs för klimatet. Så, med icke-våldslig civil olydnad som verktyg är det detta jag nu företar mig. När regeringen sponsrar inrikesflyget med miljardbelopp i en brinnande klimatkris, då ber jag dem inte snällt att sluta upp, jag stoppar själv flyget genom att fredligt och säkert limma fast mig på landningsbanan. För att det måste göras.
När riksdagen inte levererar bra klimatpolitik, då behöver vi en Klimatriksdag. Logiskt, eller hur?
I slutet på april gick jag tillsammans med andra psykologer, vårdpersonal samt forskare in på Socialstyrelsens kontor i Stockholm, myndigheten som gav mig min psykologlegitimation. Spärrarna där hoppades över, vi krävde agerande från myndigheten, vi krävde samtal. Vår utgångspunkt var att vetenskapliga tidsskrifter världen över slagit fast att det största hotet mot global hälsa är våra ledares misslyckande med att hålla temperaturökningen under 1.5 grader”. Våra efterforskningar visade inte att Socialstyrelsen agerar i linje med denna hotbild. Vår aktion fungerade, vi fick ett möte med chefer på myndigheten. Det visade sig att Socialstyrelsen hade rapporter om kopplingen mellan klimatförändringarna och hälsan, men att dessa inte släppts till allmänheten. Så vi gick före och släppte dem. När vi granskade rapporterna fann vi att myndigheten fastnat helt i “klimatanpassning”, att vänta in katastrofen och försöka vara beredd. Som en prepper. Så nu i veckan har vi gett Socialstyrelsen nya uppdrag i form av ett regleringsbrev. När politikerna inte gör sitt jobb får vi gå före och göra det åt dem. Detta ger mig hopp!
Är politikerna inte nöjda så får de protestera mot oss istället, jag står inte längre och hoppas på att de ska agera…
Björn Paxling
Leg psykolog och doktor i klinisk psykologi