Nu har det gått en vecka sedan partiledardebatten, men den skaver fortfarande i mitt sinne.
Elbilar, biobränslen, kärnkraft, ny teknologi, elektrifiering, elektrifiering, elektrifiering. Det är lösningen på klimatproblemen enligt våra partiledare. Om man orkade lyssna sig förbi pajkastningen i förra söndagens partiledardebatt så var det vad man hörde. Men det mest anmärkningsvärda var det som inte sades. Ingen vågade säga att vi måste ställa om våra livsstilar för klimatets skull. Det var snarare en tävling i att begära minst från medborgarna. Vi kommer alla att kunna leva precis som vanligt.
Politikerna borde veta bättre. IPCC-rapporterna, en samlad forskarkår och Regeringens eget klimatpolitiska råd är eniga. Det räcker inte med tekniklösningar utan vi måste också minska vår energianvändning, dramatiskt. Vi behöver etablera andra vanor när det gäller hur mycket vi reser och hur långt vi transporterar, vad vi äter och hur vi konsumerar. Vi behöver avstå resan till Thailand, den extra jackan, biffen.
Det är elefanten i rummet. Det gör ont att ge upp sådant som vi älskar och det är svårt att prata om det. Men det är djupt oroväckande att inte en enda partiledare vågar knysta om det i partiledardebatten.
Det är klart att vi medborgare hellre vill fortsätta som vanligt och inte få vår bekväma livsstil ifrågasatt, men om vi har en kris så kan förståelsen för förändring väckas. Pandemin har visat att när det krävs så kan vi ställa om. I själva verket är det nog många som längtar efter ett ärligt och modigt ledarskap när det gäller klimatet.
Istället visade partiledarna prov på en bred spännvidd av argument som trots att de erkänner klimatförändringarna och till synes tar dem på allvar fördröjer omställningen. Om vi bortser från sandlådans ”det var du som började” och ”än du då” så kunde vi höra ”vi är så små så det spelar ingen roll” och ”andra är värre”. Därtill fanns det en mängd argument som skjuter över ansvaret för omställningen på andra länder (EU eller Kina) eller på framtiden genom att fokusera på teknik som tar lång tid att skala upp (koldioxidinfångning och lagring) eller att bygga (kärnkraftverk). Inom omställningsforskningen betraktas detta som en sorts förnekelse, responsförnekelse.
Programledarna frågade om och om igen hur vi ska minska de 6-10 % per år som behövs för att nå Parisavtalet. Stefan Löven gjorde ett tamt försök: elbilar, industrikliv, havsbaserad vindkraft och minusutsläpp. Annie Lööf hade också några mer specificerade förslag, men knappast med tillräcklig omfattning och realistiska tidsperspektiv. Annars var det mest slagord. Över huvud taget var det en flagrant brist på konkretion. Köpa utsläppsrättigheter och annullera dem, föreslog Ebba Busch.
Det allmänna budskapet till medborgarna var att vi i alla fall inte behöver göra något. Och det är djupt förvirrande. Är det ingen kris? Tar politikerna verkligen fortfarande inte forskningen på allvar?
Vid ett tillfälle såg det ut som om vi skulle få svar. Frågan löd kortfattat: ”under pandemin har staten infört begränsningar, ställt krav på medborgarna, skulle ni vara beredda att införa liknande inskränkningar för klimatets skull?” Ingen utom Per Bolund räckte upp handen. Fast det var snarare ett tveksamt finger. Men sedan backade han och pekade på att den nya tekniken skulle få människor att vilja leva annorlunda så därför behövdes inga inskränkningar.
Man kan på sätt och vis förstå dem. Det är förstås inte lätt. Som diskussionen efteråt i sociala medier bevisar så hamnar man lätt i en dikotomi, en konstruerad motsättning. Öppnar man för att det kan behövas regler eller begränsningar är man för diktatur.
Men man kan också se det annorlunda. Om vi är riktigt rädda om demokratin måste vi ta ansvar och använda den för att lösa klimatkrisen. Det går nämligen inte att förhandla med naturen. Lyckas vi inte med en ordnad och rättvis omställning så kommer klimatet att bestämma åt oss, förmodligen på sätt som vi inte gillar. Och då är demokratin verkligen i fara.Det tycks som om våra partiledare är räddare för att framstå som alarmister än för klimatförändringarna i sig. De tror också att de måste ingjuta hopp bland medborgarna. Men det är ett missförstånd. Rädsla i sig är inte farligt. Det är rationellt för människor att vara rädda i det läge vi befinner oss i och dumdristigt att blunda för klimatkrisen. I själva verket kan rädslan vara en drivkraft att verkligen ställa om för det gemensamma bästa. Det har vi sett under coronakrisen.
Det som är farligt är vanmakt. Och det är precis det man känner när partiledarna inte tar krisen på allvar.
Maria Wolrath-Söderberg
Lektor i retorik vid Södertörns Högskola
Forskar om klimatargumentation och driver podden ”Klimatgapet”