Axel Eriksson, Nadja Najjar, Dani Balaguera Villafaña (Colombia),
Vanessa Anglin (Jamaica) och Chaïm De Mulder
COP26 är slut, och jag var där. Jag var med när världens makthavare tog beslut som kommer att påverka min och miljontals andra ungas framtida möjligheter att leva ett gott liv. Vilken chans att lära mig saker, att påverka, att träffa viktiga och intressanta människor. Nu när konferensen är slut, delar jag gärna med mig av några reflektioner, baserad både på min erfarenhet från själva konferensen och på samtal jag hade med andra likasinnade unga.
Först och främst ville jag eka det som mina PUSH-kollegor som var med första veckan redan skrev tidigare: en första COP är en otroligt överväldigande upplevelse. Tio-, nästan hundratals möten på gång samtidigt och tiotusentals människor som skyndar på sig genom det stora mötesområdets korridorer gör att det finns en ständigt känsla av att ha missat något intressant eller viktigt. Det är prioritering som gäller om man vill få ut någonting av det hela.
När jag i ingressen skrev att ’jag var med’, då betyder det egentligen inte att jag var inne i rummet när besluten togs. Det tillåter inte UNFCCCs process, i alla fall inte som den borde. Visst, en del av förhandlingarna är öppet för så kallade observatörer (som vi med PUSH Sverige är), men en del är inte det, och de olika länderna som sitter runt förhandlingsbordet kan alltid begära att ett möte blir avstängd för observatörer. Dessutom är mötena under dem sista dagarna, när ministrarna tar över från diplomaterna, alltid stängda. Det enda som är kvar i denna fas är en ängslig väntan på en nästa version av en föreslagen beslutstext, och en snabb check i själva texten och på sociala medier för att se hur andra NGO:s tänker. Om man har tur, har man kontakter på insidan dit krav eller förslag för en förbättrad text kan skickas. Denna tur hade vi, och våra inslag blev – enligt svaret vi fick – uppskattade. Vi får bara hoppas att de hjälpte att komma fram till dem beslutstexter som vi har nu, i stället för ännu sämre. Hur som helst, inget bra intryck för en process som borde vara så demokratisk som möjligt.
Om jag skriver att COP26 var en chans att träffa viktiga och intressanta människor, då menar jag däremot allvar. Först och främst var det första gången jag fysiskt träffade andra PUSH-medlemmar som jag hade samarbetat med i över ett år. Vilken härlig känsla att äntligen få träffas på riktigt och ha samtal som man knappast hinner med i en Zoom-call. Det blev prat om både mindre och större saker, med ständigt slutsatsen att vi kräver ’system change, not climate change’.
På de olika träffarna med andra svenska ungdomar, arrangerade av de två svenska ungdomsdelegaterna, fick vi chansen att ställa kritiska, detaljerade, tekniska, djupgående och även lite mer filosofiska frågor till svenska politiker och förhandlare som var på plats. Varje gång blev jag positivt överraskad över deras vilja att lyssna på oss och diskutera. Ibland var svaren vi fick på våra frågor lite vaga eller undvikande, som det ofta blir när man pratar med politiker, men jag lärde mig ändå en hel del om hur förhandlingsprocessen funkar, vilken roll Sverige och EU spelar och hur påverkansarbete ser ut.
Om jag skriver att jag fick en chans att lära mig saker, då syftar det både på den tekniska UNFCCC-processen och en ökad medvetenhet om klimatkrisens effekter världen runt. Från ett rent organisatoriskt perspektiv tyckte jag att det var väldigt intressant att upptäcka vilka arbetsgrupper det finns inom UNFCCC, hur en beslutstext förhandlas och ser ut och hur ämnen förhåller sig till varandra. Om jag någon gång åker på en COP igen, har den här veckan gett mig enormt mycket insikter och mer självförtroende som kommer att hjälpa mig att göra ett bättre jobb då. En av de svåraste men också mest lärorika saker jag gjort under min vecka på COP var att prata med ungdomar från Globala Syd. Deras personliga vittnesmål visade tydligen att klimatkrisen inte bara kommit till Europa, där påverkan redan är allvarlig, utan också är en vardaglig realitet för länder där medlen för att ta hand om skador och förluster inte är lika lättillgängliga som här. Tyvärr blev exakt detta en brytpunkt på COP26, och finansiering för så kallade skador och förluster blev inte fastlagd i någon beslutstext. Många NGO:s (bland annat CAN International) ser det som en stor besvikelse och den främsta anledningen till att bedöma COP26 som misslyckad.
Det sägs ofta att stora klimatkonferenser såsom COP inte gör någon skillnad, att processerna är för långsamma och för komplicerade. Efter en vecka på mitt första COP håller jag delvis med, och jag tror att många gör det. Många som är på COP vet att processen inte funkar som den ska, många kritiserar det, många blir frustrerade, vissa går så långt som att förakta det. Men att delta i denna internationella processen är det enda valet vi har. UNFCCCs klimatkonferenser är den enda officiella internationella plattformen där världens civilsamhället får chansen att tillsammans kämpa för klimaträttvisa. Det är den enda plattformen som tillåter att föra samman dem som orsakade krisen och dem som betalar det högsta priset, förövare och förövade, kolonister och koloniserade, dem som extraherar och dem som förlorar deras land, deras hem och deras familj för att förse i de rikas (dvs, vår) lyx.
Valet mellan att vara aktivist inom eller utanför ’systemet’ tror jag är ett val som nästan varje aktivist någon gång har grubblat över. Svaret beror så klart på vad man trivs bäst med och inte sällan på hur man tror man kan ha mest påverkan för att skynda på den så brådskande omställningen. Det som jag insåg på COP är att anledningen för att åka till en stor FN-klimatkonferens, för att sätta press på politiken, för att prata med familj och vänner om klimatomställningen, för att övertyga din arbetsgivare att göra bättre, för att delta i en protest ute på gatorna eller för att bli arresterad på en civil-olydnadaktion är alltid samma: att inte göra det är ingen möjlighet. Jag skriver det här som vit man som bor i Sverige. Läs om meningen, och tänk att du bor på en ö i Stilla Havet som redan håller på att försvinna. Eller att du är en bonde i Afrika vars land blir mer och mer som en öken varje år. Eller att du är del av Sydamerikas ursprungsbefolkning, vars land och livsstil hotas varje dag av det system som har orsakad klimatkrisen. Vår strid är för dem hellre än för oss.
Chaïm De Mulder – PUSH Sveriges ungdomsdelegation på COP26