Så sitter vi där till slut, mitt på Drottninggatan, med tårarna rinnande ner för våra ansikten. ”Denna sista tid som jag har kvar, kan jag göra något vettigt av” sjunger en sorgsen, men bestämd, röst med ljus stämma ur en högtalare.
I sommar har mycket av mitt klimatagerande handlat om att mobilisera mammor över hela Sverige för att den 20:e augusti ta sig till Stockholm och göra klimatuppror. Mer specifikt att delta i en aktion med ”Rebellmammorna”, del av det globala ”Mothers Rebellion” kopplat till Extinction Rebellion.
Aktionen, präglad av lika delar förtvivlan och kärlek, gick över förväntan. Till tonerna av Iiris Viljanens låt ”Nytt kapitel”, förkunnade att vi varken kommer att titta bort eller ge upp. Och krävde stopp för fossila subventioner.
Ett 70-tal mammor från hela landet slöt upp i aktionen, många andra deltog i stödroller runtomkring.
Och när vi satt där på gatan, tillsammans, till Viljanens mjuka röst ”Vi måste försöka påverka. Vi alla måste göra det” så hände något.
Alla de där känslorna av frustration, förtvivlan, oro, sorg som vi alla gått runt med på egen hand fick plötsligt plats att finnas, och kännas, och komma ut. Tårarna rann nerför många mammors kinder. Även människor runtomkring fick tårar i ögonen, och vissa grät öppet. Det var som att varje gråtande ansikte släppte fram en flodvåg av känslor hos varje person som mötte dess blick.
Där och då var klimatfrågan inte längre en politisk fråga bland andra. Den var den existentiella kris den är. Som hotar allt vi håller kärt.
Och den kunde ta plats på det sättet utan att den passiviserande hopplösheten och hjälplösheten slog till. Medverkande mammor vittnade istället om hur känslor av lättnad, hopp, gemenskap och kollektiv styrka tog plats.
”Nåt annat puttrar där under ytan”, sjunger Viljannen.
Och jag tror verkligen att hon har rätt.
Det må se ut som att många människor inte bryr sig, inte förstår, inte är villiga till förändring. Samtidigt kan det puttra något under ytan. Något som väntar på att få släppas fram.
Att få vara med när det släpps fram, och se kraften som kommer med det är en mäktig upplevelse. Att se hur en person, i detta fall en mamma, som aldrig tidigare varit klimatpolitiskt aktiv eller ens gått i ett demonstrationståg, plötsligt lägger semestertimme efter semestertimme på att förbereda en aktion, och sen sätter sig mitt på Drottninggatan och offentligt blottar sina innersta klimatkänslor – och sin vägran att ge upp. Det ger mig hopp.
Att sedan ta del av hur vår kollektiva handling, och känslorna vi gav plats till, lyckades nå fram även till dem som tog del av aktionen på håll, från andra sidan av en skärm, får det hoppet att börja slå volter. ”Tårarna bara rinner”. ”Jag vill också vara med!”. ”När kör ni nästa gång?”. Hjärtan i långa rader.
Vi behöver inte vara rädda för våra klimatrelaterade känslor. Vi behöver inte distrahera bort eller trycka undan dem. Vi behöver inte vända bort våra blickar. Istället kan vi tillsammans ge plats åt och omfamna känslorna, och genom det upptäcka vilken kraft som finns i dom. Och upptäcka även vad de gör med människor omkring oss när vi visar dem.
Ett gråtande förtvivlat mammaansikte – istället för ännu en rapport, ännu mer fakta, ännu vassare argument.
Nu pågår febril aktivitet för att upprepa aktionen, lokalt runt om i landet. En sista kraftansträngning innan valet för att få klimatkrisen att kännas verklig och tränga sig in i både människor och i valdebatten. Genom att låta känslorna få ta plats.
Jag tror att det bubblar något under ytan även hos flera av våra politiker. En önskan att kunna tala klarspråk. En önskan att kunna ta till krisåtgärder. En längtan att lyckas komma bort från små otillräckliga insatser och politiskt pajkasteri. En beredskap att ta ansvar. En lust att använda sig av civilsamhällets goda förslag på hur en rättvis omställning kan gå till, exempelvis några av Klimatriksdagens vinnande motioner.
Och när tillräckligt många av oss medborgare visar att vi är beredda på det, så tror jag vi kommer att få se det komma upp till ytan. Hos vissa tidigare än andra så klart, så vilka vi röstar på är av största vikt.
Vi får heller inte glömma att det i en demokrati finns så många mer sätt att visa sin beredskap på förändring än genom att rösta. Och så många sätt att påverka både medmänniskor och valrörelser.
Nu har vi ett par dagar kvar till valet. Vad vi alla gör har betydelse. Vår förtvivlan är vår kraft. Nu kör vi!
Sara Nilsson Lööv,
Klimatpsykolog och klimataktivist, mamma till två barn, aktiv i Rebellmammorna, bloggare – finns på instagram @klimat_sara